Karlskrona-resa

Helgen har ägnats åt skrivarvila. Det har inneburit en resa till Karlskrona med museibesök, bokshopping, fika och hotellmys. En riktig Helenahelg således.

20180921_122659

Foto: Helena Persson

Annonser

”Ylvas bok” av Maria Gustavsdotter

Ylvas bok av Maria Gustavsdotter är fjärde delen i serien om systrarna Morlandeus. Serien inleddes med Ulrikas bok, Katarinas bok, och Ebbas bok och var först tänkt som en trilogi, men har utökats med en fjärde bok. Serien är utgiven på förlaget Historiska media.

20180916_151435

Boken utspelar sig på 1660-talet. Ylva, trolovad med Nils och boende på Nilsgården i Dalarna, är vacker men bortskämd. Livet har inte alls blivit som hon tänkt sig där hon går med arbetsuppgifter hon varken bett om eller önskat. Helst av allt vill hon sitta inne i stugvärmen och väva band medan andra mjölkar, slaktar och mockar i ladugården.

Men sedan en häxa pekats ut en söndag i kyrkan sätts mycket igång. Och Ylva själv är inte sen att låta tungan löpa. Men inget är på allvar i hennes värld och bekommer henne inte särskilt, tills det plötsligt blir på fullaste allvar.

I Dalarna finns också den äldsta systern Ulrika Morlandeus. Hon lever nu med make och egna barn, styvbarn och nya barn på väg på en gård. När en av hennes käraste vänner anklagas för att vara häxa vänds mycket upp och ned. Rättegång och häxprov väntar och Ulrika som är säker på vännens oskuld vet inte hur hon ska göra för att ställa allt till rätta.

På Orust bor brodern Magnus Morlandeus och arbetar med en skola för barnen. Han älskar undervisningen och brinner för sitt kall. Och nog har även hans enda kvinnliga elev, Solveig, samma gåvor som pojkarna. Eller har hjälpprästen Jostein Erlendsen rätt i att kvinnor inte mår väl av kunskap.

I Uddevalla driver Ebba och Katarina Morlandeus tygbod. En rörelse som de egentligen inte har rätt till som kvinnor, och som därför står i broderns namn. Men affärerna går bra. Det enda orosmolnet är att Jostein Erlendsen inte verkar vilja förstå att Ebba och han inte är trolovade. Ett orosmoln nog så svårt att bära för Ebba.

En bok som verkligen målar upp livet på 1660-talet och karaktärerna på ett bra och levande sätt. Det går inte på tomgång trots att det är fjärde delen utan det finns fortfarande mycket kvar att berätta om karaktärerna. Jag hoppas det blir åtminstone någon mer del i serien.

Långsamt och långt borta

Fortsatt läsarbete med anteckningar idag. 17 sidor med sammanfattning av det som skrivits och frågor till fortsättningen. Även om jag vet att det tar tid tycker jag redan att det går långsamt. Jag är otålig i jobbet och vill se resultat nu. Helst nyss. Samtidigt vet jag att det är ett arbete som tar tid. Måste få ta tid. Blir bäst om det får ta tid. Och just nu har jag inte mer tid att lägga än den tid jag tar till skrivandet.

Just idag känns det som om målet med ”färdigt” manus 2021 är väldigt långt borta. Kanske är det bara en känsla. Verkligheten och tiden får utvisa vad som händer. Till dess kommer jag fortsätta jobba. Lite i taget.

Lässtart

Började idag med genomläsningen av senaste versionen av romanen. Sammanfattar varje scen lite kort så att jag har något att bläddra i, som inte är hela romanen, när jag sedan ska dra upp riktlinjer och planer för nästa version.

Utöver det har det även kommit en del tankar och frågor som jag antecknat på annat ställe och som är tänkt att ta med till nästa version.

Om jag valt ”lagom” tid mellan versionerna vet jag inte, men jag ser det ändå positivt att jag får många tankar och funderingar både vad jag behöver se över och hur jag kan jobba vidare med texten. Det ger en skjuts till fortsatta arbetet.

Resor och transporter förr

Jag sitter och klurar på det där med boenden, resor och transporter på 1700-talet. Mina karaktärer kommer förflytta sig ganska långt under vissa delar av romanen, och jag funderar på hur i all sin dar jag ska hantera det. Det är kanske inget större problem om romanen utspelar sig under stora tidsperioder, men nu handlar det om cirka ett halvår från start till mål.

Karaktärerna kommer tillbringa tid både på Västkusten/Göteborg, i Småland, Östergötland och Södermanland. Kanske inget problem om jag låter dem ta tid på sig för resorna. Men jag vill ju samtidigt att de ska hinna med att ”göra” något på varje plats också. Jag har egentligen inget begrepp alls om hur lång tid resandet tar under den här tiden, mer än att det skedde med häst och vagn. (Ångbåten kom inte förrän 25-30 år senare, så det är ingen möjlighet att använda sig av). Hur mycket tid man ska låta det ta är väl framför allt en fråga om var de är och vart de ska.

Frågan är om jag ska förändra något. Korta tidsperspektiven där saker händer och lägga in fler restider (utan att för den skull behöva berätta dem), flytta karaktärernas boplatser till en annan geografisk plats där det är möjligt eftersom de är fiktiva, eller helt enkelt göra tidsperspektivet längre. Kanske 18 månader istället för 6?

Det tål att tänka på. Definitivt.

 

 

Börjat nosa lite

I helgen har jag börjat nosa lite på och sammanställt lite olika anteckningar inför kommande omskrivning.  Jag har iordningställt en särskild pärm för tankarna med olika flikar för olika avsnitt. Än så länge känns det ändå som om tankarna för varje avsnitt är väldigt ostrukturerat antecknade. De är antecknade i den ordning de dykt upp i huvudet och inte i den ordning de händer. Men jag tänker att jag ordnar det i rätt ordning sedan när det blir dags att detaljstrukturera varje del av omskrivningen.

 

20180908_113619

Foto: Helena Persson

Först tänker jag mig dock att läsa igenom hela romanen från början till slut, och anteckna det som händer, plus eventuella tankar/idéer att åtgärda. Sedan tar jag ett grepp på både övergripande planering och detaljplanering för nästa omskrivning.

Om det känns som ett megaprojekt? Det är det. Men det känns ändå ganska bra. Texten är ute hos en läsare, och det blir ett lektörsomdöme framåt årsskiftet, så det ska nog bli bra, tror jag.

 

”Ljuset vi inte ser” av Anthony Doerr

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr.

20180902_150133

Marie-Laure är den blinda flickan vars pappa bygger miniatyrer av staden (Paris) de bor i samtidigt som han arbetar på museum. Hemmet, muséet och vägen däremellan är Marie-Laures hela värld. Hon vet med säkerhet antalet dagvattenbrunnar mellan huset hon bor i och faderns arbetsplats. Men när Frankrike kapitulerar för tyskarna under andra världskriget flyr far och dotter hals över huvud. Med sig har de något från muséet. Men de vet inte om det är den äkta varan, eller en av de tre kopior som gjorts för att förleda fienden. De landar i Saint-Malo vid kusten. Här tvingas både Marie-Laure, hennes far och de båda personer de bor hos att våga mer än de tänkt från början.

På tyska sidan finns Werner, en ung pojke i Marie-Laures ålder. En föräldralös pojke på ett barnhem med en enda framtid för sig. Den som arbetare i samma gruva som tog faderns liv. Men hans intresse för radioapparater och fysik ger honom oanade kunskaper och snart sprids vetskapen om det han kan och han tas ut till en specialskola. Där får han arbeta med sändtagare, mottagare och mycket mer. Det intresserar honom, men han bryr sig inte så mycket om varför omgivningen är så mån om hans kunskap. Den för honom runt om i det krigshärjade Europa.

En bok om grymhet, men också godhet, och modet att göra det man vet är rätt även om omgivningen hävdar motsatsen.

En magisk bok som fascinerar från första till sista sidan. Boken vann Pulitzerpriset 2015.