När konflikterna kommer av sig själva

Idag har jag ägnat mig uteslutande åt en scen med Fabian. Han tänker och fundera en hel del och kommer fram till hur han vill göra fortsättningsvis. Har han tagit beslutet i tid, eller är det för sent? Vad händer senare under dagen/historien? Från att tidigare tyckt mig ha kämpat enormt med det där med hinder på vägen känns det just nu som om hindren skapar sig av sig själva, och det är så spännande.

 

20170818_114000

Foto: HP

 

Inser också hur mycket jag trivs i min skrivarvrå i vardagsrummet. Den är verkligen hemma för mig.

Nyproducerad förmiddag

En förmiddag med nyproduktion (818 ord). Jag märker att det tar energi att ge sig in i huvudet på karaktärerna och hitta hur de tänker och känner. Det kanske inte händer så mycket i yttre bemärkelse, men desto mer i inre bemärkelse. Förhoppningsvis lyckas jag hitta en balans där jag inte fastnar i det inre utan de kommer fram till något i processen. Och som jag skrev igår så är jag på väg till en punkt där det krisar ordentligt mellan karaktärerna. Intressant, men det kräver en hel del av mig också. Och när jag ser tillbaka och jämför med en av de tidigare versionerna av det jag skrivit så märker jag verkligen hur både jag själv och texten utvecklas. Jag vågar mer gå i närkamp med vad som kan hända. Jag låter det hända, och det tror jag utvecklar potentialen i texten. Och förhoppningsvis även i mig som författare. Blir intressant att följa utvecklingen av texten.

Konfliktupptrappning…

En förmiddag med kort skrivtid, men där jag tror jag  ändå jag fick till en scen med viss dramatik. Huvudkaraktären får frågor som gör att hon måste börja fundera en del och jag tror det blir bra att peta in den här informationen här. Det kan ge en upptrappning och bränsle till en konflikt som är ganska nära förestående i historien. Nu ska jag bara hitta hur hon reagerar när hon blir ensam med informationen hon fått. Ska bli spännande att se vad hon gör med den 🙂 Det är en spännande process att följa sina karaktärer!

I en centrifug??

Ibland känns det som om jag befinner mig i en centrifug med skrivandet. Jag skriver scen efter scen efter scen. Försöker gå in i den och hitta dess kärna, dess plats, dess konflikt. Och i varje scen just nu känns det som om jag kastas utåt för att liksom få syn på helheten, överblicken. Se någon form av kurva över hur konflikten som scenen tillhör ser ut.

Kanske centrifug är fel ord, men det var i alla fall det ord som kom för mig för att beskriva känslan.

Hur som helst så tänker jag att jag förhoppningsvis kommer igenom stora delar av manuset nu under hösten, och kanske en bit in på våren beroende på hur mycket jag får gjort. Sedan är känslan att jag behöver ta ett rejält grepp innan nästa omskrivning. Släppa att skriva på känslan och försöka se över konflikternas händelseutveckling, se till att alla trådar som finns med följs upp och att inget längre lämnas åt slumpen. Exakt hur jag ska gå till väga för att lyckas med detta vet jag inte, men förhoppningsvis kommer jag hitta arbetssättet så småningom…