Det här är en bok om Natalia Ginzburgs uppväxt i Italien från 1920-talet till 1950-talet. I familjen finns en judisk far och en kristen mor, men barnen uppfostras utan religiös påverkan. Däremot rör sig människor med många olika utbildningar och politiska åsikter i familjens hem.
Fadern har ständiga konflikter med familjen medan jag upplever att modern är mer undfallande. De fem syskonen är sinsemellan väldigt olika och går olika vägar i livet, ständigt med faderns ogillande, där inget utom den egna åsikten räknas.

Som en fond utspelar sig också det politiska spelet i Italien under den här tiden. Fascismens framväxt, förföljelsen av judar, vilken drabbar både familj och vänner, samt andra världskriget och tiden därefter.
Boken är skriven utan någon kapitelindelning, med bara blankrader på olika ställen som ger en lagom paus i läsningen.
En bok som utkom första gången 1963 och fick bland annat Stregapriset. Det här är en nyöversättning, med förord av Elisabet Åsbrink.
Jag upplever boken som ett enda långt flöde av familjehändelser där både familj och vänner kommer och går. Dödsfall får sällan författaren att bli känslomässig. Ofta är det med klarsynt och osentimental blick hon konstaterar saker hos både sig själv och andra.