Efter slaget och vad som kan hända sedan

Det har blivit en förmiddag med lite av känslorna hos karaktärerna efter scenen från igår. Hur reagerar de? Vad hände i dem efter konfrontationen? Hur känns det när de möts igen morgonen därpå? Vad får det dem att göra? Och jag måste säga att jag blev lite förvånad över Fabians reaktion. Han är mer mänsklig än jag trodde i början av skrivprojektet, vilket nu är några år sedan. Det är en trevlig förändring hos honom. Den är inte ny för mig, men jag blir ändå lika förvånad var gång jag hittar hans reaktioner.

 

20180113_113411

Foto: Helena Persson

Det är också spännande att se hur manuset växer. Jag är nu uppe i 66 000 ord och en bra bit över 300 000 tecken, nästan uppe i 400 000. Det har vuxit och blivit en lång text om bara Sofia och Fabian. Tänk att jag från början även vävde in en annan historia tillsammans med den här. Den historien finns kvar, men jag har klippt ut den, och tänker mig att jag ska jobba med den texten när jag väl är klar med Sofias historia. Det är faktiskt en trygghet att veta att jag har mer att jobba med när det här manuset är klart. Det tar liksom inte slut. Skrivandet är oändligt liksom antalet historier.

 

Nu tar jag dock helgvila.

Annonser

Varierat och känsloladdat

Idag har jag skrivit mig igenom en scen som verkligen ställer saker på sin spets hos Fabian och Sofia. En av alla gånger det gör det. Det kommer att vändas på ända ett par gånger till, men snaran börjar dras åt nu så att säga. 

Och den här förmiddagen har jag på 1400 ord jobbat om en scen och från att den från början varit helt ur Sofias perspektiv, nu visas hur bådas. Förhoppningsvis till det bättre. Annars får jag ändra tillbaka igen.

 Jag måste säga att jag är glad åt att vara igång med textproduktionen igen. Även om jag lever mig in i karaktärerna även i planeringsdelen, så känns det ännu mer som om jag känner mer av dem och deras känslor när jag väl måste sätta det på pränt. Det är mycket känslor mellan dem just nu.

20180112_092000

Foto: Helena Persson

 

Kom upp i 64 000 ord i den här manusversionen idag. Det växer för vart pass och jag ser fram emot att, förhoppningsvis i år, få skriva ut den här versionen och läsa igenom den för ett nytt helhetsgrepp inför nästa version.

 

#skrivarvardag

”En julsaga” av Charles Dickens

En julsaga av Charles Dickens.

20180107_192930

Foto: Helena Persson

Ebenezer Scroocge är rik men snål. Vi ser i inledningen hur han går hårt åt besökare och medarbetare på sitt kontor. Han är inte intresserad av att ge pengar till välgörenhet eller att låta mr Cratchit vara ledig ens på juldagen.

Så kommer Scrooge hem och går till sängs, men under natten får han besök av tre stycken andar. Först kommer de förflutna jularnas ande, där vi får se hur huvudpersonens barndom gestaltat sig. Sedan kommer den innevarande julens ande som visar trivsamma händelser hos familjen Cratchit. Slutkommande julars ande där vi får se in i framtiden. Scrooge blir varse både andras och sin egen död. Vad som kommer sägas om honom berör honom på djupet. Det är besök och ord för Scrooge som kommer till insikt om sig själv och sitt liv.

Frågan är om han när han vaknar igen har möjligheten att ställa allt till rätta igen.

En bok för alla som vill reflektera över relationen till sig själv och sina medmänniskor.

Tillbaka där jag började – nästan

Idag har jag fått ihop nästan 1000 ord och har kommit fram till att skriva om en av de scener som var en av de första jag skrev i den här romanen. Det känns lite märkligt att ”vara tillbaka” igen. Varje gång. Som ett kärt återseende. Att jag liksom vet att ”här ställs mycket på sin spets”. Mycket från första versionen ligger fortfarande kvar i scenen, vilket gör jag tror den har något som är viktigt för historiens slut. Samtidigt har jag fortfarande tankar kring hur jag kan förändra och förbättra den. Det ser jag som positivt. Kanske ett bevis på att jag utvecklats under de åtminstone fyra år som jag levt med den här historien. Skönt att se det.

Nytt år, ny fas, nytt grepp?

Då var jag åter igång med textproduktion. Det är alltid lite av en omställning när jag går in i något nytt så här. Från planering till textproduktion och tvärtom. Jag behöver liksom hitta tillbaka in i det jag gör. Som nu. Jag började med att skriva helnytt utifrån de anteckningar jag har om hur jag vill att avsnittet ska se ut. Så kom jag på att ”men vänta här, det ligger ju en hel hög gammal text i en pärm som jag har att utgå ifrån”. Så jag började kika lite i den och hitta en medelväg där. Vägen mellan att skriva om gammalt med ett öga i texten och att skriva om texten utan att titta på det jag skrivit innan. Inte alltid helt lätt. Hur mycket ska jag låta mig styras av det jag redan skrivit och samtidigt inte ta bort det arbete jag redan lagt ned. Grunden finns ju redan där och det handlar om att förbättra det som finns.

 

20180105_120339

Foto: Helena Persson

Jag tror jag kommer hitta den balansen snart. Det gäller bara att hitta tillbaka till skrivandet och att se och känna scenerna framför mig. När jag tittar på mina anteckningar om hur jag vill skriva det här avsnittet ser jag också att jag i början av den fasen hade svårt att hitta rätt i hur jag ville ha det. Var vill jag ha angreppspunkten på kapitlet? Vem ska berätta? Hur mycket ska jag berätta på varje ställe?

 Oavsett så är jag på väg nu, och att bara ha kommit igång tror jag också gör det lättare att fortsätta.

2017 års sista vilahelg

Som jag tidigare varit inne på hade jag en vilahelg över fredag-lördag förra veckan. Väldigt mycket i ottan tog jag tåget till Göteborg. Förmiddagen ägnades åt lite fika och en nostalgitur till studenthemmet där jag bodde under studieåren 1999-2003. Det var en hel del minnen som dök upp även om jag bara gick förbi.

 

20171229_111507

Foto: Helena Persson

På kvällen blev det sedan besök på Göteborgs stadsteater och föreställningen ”Gösta Berlings saga”. Mig hjälpte det att jag läst boken i höst. Hela historien är väldigt episodiskt berättad och jag hade svårt att hitta en röd tråd och utveckling när jag läste boken. Men att ha läst den gjorde att jag fick en helt annan bild när jag såg det spelas upp på en scen. Sedan hade de klippt bort en hel del bihistorier och låtit det mesta handla om Gösta Berling och de kvinnor som förälskar sig i honom.

 

20171229_185347

Foto: Helena Persson

 

Sedan tycker jag det var oerhört fascinerande att besöka en föreställning på det sättet. Jag kan liksom inte låta bli att svepas med av ljussättningen i föreställningen. Hur man liksom lyckas skapa en stjärnhimmel på en teaterscen. Och hur man bygger om perspektiven mellan ute och inne, använder skuggspel och teknik för att lyfta och fokusera på saker, liksom hur man använder hela scenen som spelutrymme. Eller sufflösen vars jobb framme vid scenkanten är att faktiskt inte se pjäsen utan att hela tiden ha fokus ned i texten framför sig ifall någon skulle komma av sig. Men framför allt kan jag inte låta bli att fascineras över skådespelarna som använder både röst och kropp för att förmedla berättelsen. Varför väljer man de pauseringar och betoningar man gör? Gester, mimik och kroppshållning. Och att aldrig gå ur rollen även om det centrala berättandet/dialogen sker någon helt annanstans på scenen än där karaktären för ögonblicket rör sig. För att inte tala om vilken textmassa man måste öva in för att kunna framföra en teaterföreställning på 3 timmar och 20 minuter.

Kort sagt… Nej, jag är inte den som springer på teater, och det märks, men upplevelsen uppskattar jag och vill gå fler gånger.

20171230_144831

Foto: Helena Persson

En del av mig kan inte låta bli att fundera över hur jag kan konvertera detta till mitt skrivande. Hur går jag så in i rollen som mina karaktärer att jag liksom blir dem fullt ut i fingerspetsarna? Och vad gör det för historien om jag gör det? Helt klart något att fundera över.

I lördags blev det en lugn förmiddag innan jag tog mig an två museibesök. Göteborgs konstmuseum och världskulturmuséet. Alltid lika mysigt med en rundvandring även om jag den här gången inte tog några djupdykningar i samlingarna.

 

IMG_20171230_133011_208

Från utställningen ”Aswat – syriska röster” på Världskulturmuséet i Göteborg. Fotomontage: Helena Persson