Veckans värmande arbete

Det har varit en vecka med en hel del textproduktion (totalt 4 674 ord). Det ligger på ungefär samma antal ord per förmiddag (c:a 1170) men tar lite olika lång tid. Ibland räcker det med fyra skrivpass och ibland går jag upp på fem. Men mycket mer textproduktion än så fixar jag inte på en dag.

Eftermiddagstid har jag låtit det vara semester, med läsning eller annat. Det var bara i tisdags som jag tog en skrivarfika och pillade lite med tankekartor kring ett möjligt barnboksprojekt. Jag har några sådana där projekt som jag spånar lite kring. Lite för att hålla igång skrivandet även eftermiddagstid nu när jag har en hel del bakgrundsmaterial klart för nuvarande roman, men också för att kunna ha alternativ att jobba vidare med när jag är klar med första boken. Att liksom kunna visa på att det finns mer att ta av om jag väljer att ge ut på/blir antagen på traditionellt förlag.

20180725_084906

Foto: Helena Persson

Jag har också nått upp till 100 000 ord i romanen den här versionen. Inte för att antalet ord egentligen spelar någon roll, men det känns ändå speciellt på något sätt att ha lyckats få ihop den mängden text. Det kräver ju trots allt viss disciplin.

Så, kort och gott, nu tar jag ledig helg. Eventuellt lite avkopplande fredagsläsning men ingen textproduktion. Och det är en hel veckas semester kvar för skrivande och läsning. Skönt! Önskar dock att värmen går ned liiite grand… 20-22 grader räcker alldeles utmärkt för mig.

Att bära frukt

Det där med att bära ett frö inom sig till en historia är en sak. Att ha en känsla för vad det är man vill berätta, eller att det är en person eller flera personer i en miljö i en särskild tid som vill berätta något är en sak. Men att sedan få det där fröet att bära frukt, bli en historia som verkligen bär är en helt annan sak. Det är – ju mer jag försöker – en helt annan sak har jag märkt. Väldigt lite inspiration och väldigt mycket hårt arbete, research, funderingar, att ha koll på läget och ett enormt kringarbete. Särskilt om man då, som jag, har ett frö till en historisk berättelse.

 

Foto: HP

Foto: HP

 

Jag har fröken Sofia Magdalena som ligger i mitt medvetande och pyr. Vill att jag berättar hennes historia. Men jag vet inte alltid hur jag ska berätta den, var jag ska förlägga den, vad som är problematiken i berättelsen. Det har krupit lite närmre, blivit lite tydligare, men ack vad mycket hårt jobb som är kvar. Ska jag fortsätta låta det vara en fiktiv (fröken Sofia Magdalena Enestierna) person på en fiktiv plats (Enebybackens herrgård)? Eller ska jag låta det vara en fiktiv person på en verklig plats? Kanske till och med flera fiktiva personer? Även fröken Sofia Magdalenas kammarjungfru Hanna vill att jag berättar hennes historia. Två perspektiv i samma historia? Funkar det? Blir det för mycket? Ett för stort arbete att dra ihop för mig? Av någon anledning drabbade mig tanken idag att jag kanske skulle förlägga hela historien på Kalmar slott. Något som definitivt får mig att behöva omstrukturera en del av historien och tankar kring hur den ska utspela sig. (Men jag har fortfarande massor av research kvar att göra). Kanske kan det få mig att se i verkligheten hur miljöerna är, vad som händer där och så vidare. Jag kan åka till en fysisk plats för att få inspiration under resans gång.

Jag måste också läsa in mig enormt mycket på bakgrunden. Hur såg samhället ut under den tid jag vill förlägga handlingen till? Just nu tänker jag mig 1790-talet. Kanske ska jag flytta det till 1600-talet då jag tror att nuvarande Kalmar slott byggdes? (Hoppsan, det här måste jag visst kolla upp!) Hur tänkte folk? Hur hade tjänstefolket det? Hur var det att vara ung adelsfröken under den här tiden? Ung tjänsteflicka? Hur såg den allmänna folktron ut? Trodde man på häxor och troll? Hur gestaltade sig en sådan tro? Ja, det är mycket att läsa på om och inte bara fantisera ihop. Ju mer jag kan och vet om tiden, desto mer trovärdig blir också historien. Och kanske också lättare att skriva. Mycket tid till att läsa på och skapa sig en värld runt omkring, och inte lika mycket tid till att skriva, som jag kanske skulle önska.

Och jag känner att jag fortfarande är väldigt stapplande i att bygga ihop en historia. Jag vinglar fortfarande i att hitta tillräckligt starka problemformuleringar och synopsis (sammanfattningar av historien). Jag behöver mer erfarenhet, mer övning och gärna någon som kan hjälpa lite på traven när det gäller att se vad som funkar och inte funkar. Kanske litar jag inte tillräckligt mycket på min förmåga. Men det är på något sätt här som jag känner att kursen på Linnéuniversitetet om Att skriva historiska romaner skulle vara ett gyllene tillfälle att få den kunskap jag behöver. Och så min brist på tålamod. Allt ska helst ske nu, direkt, eller nyss.

Kursen

Här kommer en liten uppdatering av kursen jag går… Jag slet mig fördärvad med att få ihop del ett av min följetong. den ska när kursen är klar vara på 3 delar. Innan jag skrev första delen hade jag inte klart hela mitt synopsis och tyckte att inledande delen var allt annat är bra. Men jag fick bra respons på den, och tack vare det samt ett utförligt synopsis för följetongen så gick det, nästan, som en dans att få ihop del 2. Tänk vad det underlättar att veta vart man ska hän med skrivandet. Men det är bara såååå svårt att få ihop det och och bli klar med synopsis för att kunna få till det där fantastiska flödet som gör att det är roligt att skriva ihop historien.

Har också i veckan läst ut en av årets största läsupplevelser (tillika bioupplevelse). Boktjuven av australiensiske författaren Markus Zusak. Läs mer om den på min bokblogg som uppdateras med lagom ojämna mellanrum. Det är s vårt att göra boken rättvisa i ord. Det enda jag kan göra är att rekommendera den för läsning!

Snart dags för lite simning.