Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi.
Det här är en berättelse om två unga kvinnor i Afghanistan. Rahima lever i nutid i en familj med fem döttrar. Bristen på en son är tydlig och för att underlätta för familjen får Rahima från nio till tretton års ålder leva som pojke med allt vad det innebär. Tillåtelse att gå ärenden, gå i skolan, spela fotboll, röra sig mer fritt. Att sedan byta tillbaka och åter börja bete sig som flicka är en allt annat än enkel uppgift. Särskilt när hon och hennes båda äldre systrar hastigt gifts bort. Rahima blir därmed fjärde hustru till en krigsherre.
Parallellt med Rahimas historia får vi följa Shekiba, som levt ungefär hundra år före Rahima, men under samma förtryckta förhållanden för kvinnor. Också Shekiba lever periodvis som pojke och har sedan svårt att åter passa in i kvinnomallen. Särskilt som en olycka i barndomen bränt hennes ansikte svårt.
Det här är en bok om att våga ta plats, hur skrämmande och/eller hotfullt det kan te sig för både en själv och för omgivningen beroende på samhällets traditioner och förväntningar. Frågan som jag bär med mig är, utöver vilken kvinnosyn som finns världen över, är om och hur mycket jag själv har möjligheten att styra mitt liv, oavsett hur omständigheterna ser ut.
Det här är en bok med en driven historia, en bok som är svår att lägga ifrån sig och som drabbar i sin skoningslösa ärlighet. Det är en bok jag vill prata om och diskutera med andra som har läst den. Därför tror jag det är en bok som på ett alldeles särskilt sätt skulle passa i en bokcirkel. Oavsett hur och var du läser den, eller om du funderar på att läsa den, kan jag bara rekommendera en sak: Läs!
Livet med orden 