”Ringaren i Notre Dame” av Victor Hugo

I Notre Dame återfinns efter en gudstjänst ett vanskapt hittebarn. Krokryggigt och enögt och ett barn som ingen vill befatta sig med. Ingen mer än prästen Claude Frollo. Han ger barnet namnet Quasimodo och han görs till ringare i Notre Dame, och blir den så småningom döv av klockklangen. Alla dessa fysiska åkommor sätter käppar i hjulet för Quasimodo och under hela hans liv möts han av motvilja och hat.

Vi möter också Gringoire, poeten som räddas av frimurarna då han är på väg att hängas.

20200114_145718

En ung, prostituerad kvinna förlorar sitt barn, en ljuvlig liten flicka, och den enda kvinnan har att älska. Kvinnan blir förtvivlad.

Femton år senare dansar den vackra zigenarflickan Esmeralda på gatorna i Paris och hennes get Djali utför konster. Alla dessa män, Frollo, Quasimodo och Gringoire faller alla för den unga Esmeraldas skönhet men hon har bara ögon för Febus, en man med allt annat än stadigt sinne för något av det han lovar sin omgivning.

Historien förs in bland vindlande gator i Paris, Notre Dames torntrappor och kammare, bland alkemister, präster och vetenskapsmän av alla de slag, i slum och bland överklassfolk. Det medeltida Frankrike vimlar av karaktärer och miljöer, alla frammålade så att jag ser dem framför mig, hör karaktärerna och känner frustrationen i den olyckliga kärleken till Esmeralda. Här växer också samhällskritik fram och det är en historia full av tragik.

Läsvärd för den som har tålamodet att ta sig igenom den! Men som sagt, det krävs tålamod, och läsvana.