Översiktsarbete

Jag skriver igenom hela min roman för tredje gången nu. Första gången jobbade jag på att få ned själva grundhistorien. Andra gången låg fokus mer på miljöerna och nu tredje gången mer på karaktärsutvecklingen. Om jag lyckas eller ej tycker jag är jättesvårt att veta. Förhoppningsvis kan jag så småningom få/ta in hjälp med att se över helheten.

Redan nu, trots att jag har en bit kvar på omskrivningen av den här versionen, noterar jag vad jag behöver gå igenom och se över inför nästa omskrivning. Fortfarande känns det som ganska stora saker att titta på. Säkert hade både jag och romanen mått bra av att jag haft koll på detta redan från början, men nu hade jag inte det eftersom det är mitt första stora romanprojekt. Det positiva i sammanhanget är att jag förhoppningsvis lär mig till nästa roman hur jag ska göra.

20171117_164012

Foto: Helena Persson

De punkter jag hittills noterat är:

 Tidsperpektiven

Jag behöver göra översiktliga tidslinjer på vad som händer i historien. Både en mer översiktlig kortfattad helhet och en mer detaljerad för de olika avsnitten tror jag. Hur länge är de på respektive ställe? Vad händer under tiden? Är det en jämn gång mellan mer intensiv aktivitet och lugnare vila?

Känsloperspektiven

Hur svänger känslorna mellan främst Sofia och Fabian? På vilket sätt kan jag få dem att utvecklas på ett trovärdigt sätt? Kan jag få med ett lämpligt spektrum av känslor, så som motvilja, rädsla, nyfikenhet och likgiltighet. Men också irritation, intresse och frustration. Och även lite spirande förälskelse här och var. Här finns mycket att göra och det får mig att gå över på

Insikter

Vilka insikter gör mina huvudkaraktärer och när i historien görs de? Gör de samma insikt mer än en gång, eller blir det flera gånger? Här behöver jag göra en översikt så att det blir bra och trovärdigt.

20171124_162238

Foto: Helena Persson

Kapitelbryt

Det är nog inte en dum idé heller att se över de olika kapitelbryten. Var ska det bli nytt kapitel? Är det en tillräckligt stark avslutning i varje kapitel för att få läsaren att vilja läsa vidare? Och är följande kapitel tillräckligt starkt för att behålla läsaren?

 Jo, jag har fortfarande mycket att jobba vidare med. Men jag hoppas att jag för varje genomskrivning blir lite mer erfaren och har lite mer kunskap att hantera texten och berättandet så att slutprodukten blir något jag kan ge ut med stolthet.

 

Annonser

Att inte ge sig

Jag har tidigare (27/11 2017) skrivit om farmor Fs hemlighet. Sakta men säkert har jag börjat få lite koll på henne med hjälp av tankekartorna. En skrivarfika där jag inte gav med mig förrän jag fått ned en del tankar gjorde susen. Ännu är jag inte riktigt klar med den gamla damen och hennes inre, men jag tror jag är på rätt spår. Särskilt som jag skulle kunna få ihop det med hennes sätt att reagera i ett annat sammanhang längre fram i historien.

20171124_162238

Foto: Helena Persson

Jag tror det dessutom kan hjälpa mig att både få in en karaktär som lite försvunnit ur berättelsen och dessutom få Fabian att växa gentemot farmor. Får jag bara lite mer tid på mig att undersöka och lirka med farmor så hittar jag nog en väg för både henne och Fabian.

Mer fika och mer tankekartor således!

Tvivel på att bli klar?

Ibland funderar jag på det där med att jag skriver på en roman och att jag berättar om att jag gör det så här på sociala medier. Jag har ju en ambition att boken ska komma ut. Någon gång. Helst inte om alltför många år.

Men ibland slår mig tanken: Tänk om den inte blir klar? Eller inte utgiven? Vad gör jag då? Har jag ingett falska förhoppningar? Hur många kommer bli besvikna om boken inte kommer ut? Många? Inga alls? Bara jag själv? Frågor som känns lite märkliga att tänka på. För visst kan det bli så att det inte blir något av allt mitt arbete och slit. Mina förhoppningar och min längtan.

Ändå kan jag inte låta bli att jobba vidare. Om jag inte fortsätter att skriva blir det ingen bok alls. Och blir det ingen bok trots att jag skriver, så har jag åtminstone haft trevligt själv under tiden. Och lärt mig massor.

Kanske får jag sitta med skämsmössa och svikna förhoppningar så småningom, eller också kommer jag faktiskt att lyckas. Vilketdera det blir, vet jag ju inte om jag inte testar fullt ut. Vad andra tycker och tänker, ja, det kanske jag inte ska bry mig så mycket om just nu…

En sån där dag

Det var en sån där dag idag med posthuvudvärkskänsla i kroppen efter en intensiv arbetsvecka. Jag försökte kämpa mig igång med skrivandet men det gick inte. Inte alls. 80 ord, sedan tog det totalstopp. Lika bra att ge upp och vila. Jag brukar ibland kunna kämpa mig igenom den där vallen, men vissa dagar funkar det överhuvudtaget inte alls, och idag var en sådan dag. Som sagt, får försöka vila istället.

Det här är väl också en sådan där sak som bekräftar vad jag haft på känn tidigare, nämligen att jag förmodligen behöver ha en helg i månaden då jag släpper skrivandet, åtminstone delvis. Kanske  är det lämpligt att – så långt det går – lägga sista helgen i månaden som ”vilohelg”. Åka bort, eller bara tillåta mig att slappa. Förmodligen gör det nytta för kreativiteten också.

När det går segt

Igår kändes det lite småsegt igår med textproduktion så har det känts ännu värre idag. Jag ser och vet vad jag ska skriva men det tar emot något så gräsligt att försöka få till det, även om jag sitter vid datorn. Tre 20-minuterspass har jag plågat mig igenom och fått ihop 710 ord. Allt är nyproduktion. Men okej. Jag är rätt säker på att det är en seghet som släpper om någon dag eller två. Och det är ju trots allt semester. Det får kanske gå lite på lågvarv även med skrivandet. Jag släpper det ju inte helt.

Och även om inte textproduktionen flyter på, så har jag ju ändå projektet i tankarna. Kan hitta en öppning eller lösning här eller där även om jag går och petar med annat. Så jag tror inte jag behöver vara jätteorolig. Det får ta tid att bli klar helt enkelt. Bättre bli klar och få till en bra text än att inte bli klar alls. Detta kräver ju i och för sig att jag sitter med texten. Men jag tror inte mitt skrivproblem är att jag inte sitter med texten/inte jobbar med den, utan snarast att jag är rädd för att vila från den. Det kan säkert också spela in. Och nu med sommarsemester och flera dagar ledigt, så känns det som om jag vill massor. Men kanske borde jag lita på att även vilan kan ge något positivt till texten. Jag får försöka hitta en lagom balans i detta.

Senaste årets skrivande

Det har gått ganska exakt ett år sedan jag slutade skrivarkursen på Sörängens folkhögskola (12 juni 1016). Ett år då jag fått stå mycket på egna ben. Fått välja vilken, samt hur mycket stöttning jag vill ha. Det har varit ett år med en del vånda men också mycket kreativitet. Mycket mer än innan jag gick kursen, men också mer än jag trodde att jag skulle hinna med.

Orsak? Disciplin, planering och uppföljning tror jag är ledord i det här. Jag har hela tiden försökt att både se över vad som behöver göras och följt upp om/hur det blir gjort. Och jag har varit disciplinerad nog att in prioritera bort skrivandet. Det har fått vara viktigt både inför mig själv och inför andra.

Det har resulterat i att jag sedan kursavslutet skrivit 109 184 ord och kommit igenom mitt manus 1½ gång på bara ett år. Jag har kunnat jobba med karaktärer och teman, och planera vad som ska hända framåt. Jag har jobbat med tankekartor, skrivit dagböcker, jobbat med känslor och kortlekar och säkert ännu mer som jag glömt bort just nu.

Allt detta samtidigt som jag har jobbat 70 % och skött om mitt hem och mig själv med bland annat träning och vila, samt en och annan resa. Jag borde vara nöjd så långt.

En del av arbetssätt och tankar kring det kom under skrivarkursen. Ännu mer har kommit efter det. Jag minns att det var en milstolpe för mig när jag vårvintern 2015 satt med ansökningarna till skrivarkurserna. Jag skulle verkligen satsa ordentligt för att komma in, och jag gjorde det också. Skrivarkursen på Sörängens folkhögskola har verkligen utvecklat mig som skrivande person/författare mycket.

Kan undra om det kommer att hända lika mycket med mitt skrivande under året som ligger framför mig som det har gjort under de dryga två år som gått sedan mars 2015.

Redo att fortsätta med frågor

Japp… Då känns det som om jag efter förmiddagens planeringsarbete är redo att börja skriva om nästa avsnitt. Men samtidigt känner jag mig lite kluven. Ska jag ha den gamla texten bredvid mig medan jag skriver om, eller ska jag släppa den helt och hållet och våga så att säga nyskriva omskrivningen med bara anteckningarna bredvid mig? Jag vet inte vilket som blir bäst. För visst har jag en god grund, men kanske kan grunden bli ännu bättre om jag släpper taget och vågar simma ut på djupt vatten. Eller göra en kompromiss av båda. Jag vet inte. Kanske kan jag låta beslutet mogna fram kommande vecka och se hur det känns när jag väl börjar skriva.