Sista morgonen?

Eller blir det näst sista morgonen/förmiddagen med skrivande på skrivarkursen innan det är dags för slutträff. Vemodigt. Men jag jobbar på att hitta målen och strukturerna även efter skrivarkursen. Det känns som om målmedvetenheten kring mitt projekt vuxit under året, så även projektet i sig  liksom mängden verktyg för att få det att växa ännu mer.

Så… Dags att börja skriva lite igen…

Annonser

Plan B? Eller att våga!

Jag fick frågan nyligen om vad som är plan B om jag inte kommer in på någon skrivarkurs den här hösten heller. Förra året när jag inte kom in på Österlens folkhögskola som jag hoppades på, hade jag ingen plan B mer än att söka igen, vilket jag också har gjort. Men jag skapade mig då en plan B genom att gå kursen Att skriva romaner för svenska veckotidningar för Jenny Bäfving. Detvar nyttigt och fickmig att växa skrivarmässigt. Men nu vet jag inte riktigt vad jag ska ha för plan B om jag inte kommer in någonstans. Något behöver jag ha för att växa och bli bättre. Författarcoach har jag funderat på. Kanske är det vad jag ska ta mig an för att få skrivandet att ta fart och växa. Då kanske framför allt mitt historiska projekt om det är det jag ska fortsätta med. Men på något sätt känns det ändå som om jag behöver en rejälare skrivarkurs på heltid för att komma vidare i mitt skrivande. Sommarkurserna på folkhögskolor tror jag börjar bli fulltecknade redan, dessvärre. Återstår att se vad som händer.

Det där med att våga visa vad man skrivit för någon med möjlighet att publicera det skrivna är alltid lite utmanande. Jag måste liksom våga både bli antagen och refuserad, samt försöka förbättra och förändra det skrivna utifrån de förutsättningar som existerar för området. Det kräver ändå ett visst mått av mod.

Vad gör ett nej?

Jag har funderat lite på det där med vad det innebär att få nej från en utbildning man sökt, där man lagt ned  mycket energi på ansökan. Som skrivutbildningen nu. Till viss del skapar det en vilja att bli ännu bättre på att skriva, för att kunna komma in nästa gång. Och jag funderar lite på hur jag ska gå till väga för att lyckas med det. Det är inte helt enkelt. För samtidigt tänker jag att det är ju för att bli bättre som jag söker till utbildningen, inte för att vara bäst eller bland de bästa när jag söker dit. Svårt balansgång.

En annan del av mig känner att ”jaha… Är det egentligen någon idé att söka igen. Jag kommer ju ändå inte in.” Det blir en slags negativ inställning där jag lätt ger upp ”för jag kommer ju ändå aldrig att lyckas, eftersom jag är så dålig att jag inte ens kommer in på kursen. Vem är jag egentligen som drömmer om att gå skrivarkurs och kanske på sikt även mer än så.” Det är inte helt lätt att hantera och jag vet inte exkt hur jag ska hantera det. Men jag måste hantera det på något sätt och hitta en väg vidare där jag faktiskt ser att det funkar.

Så… Ett nej i det här fallet sporrar mig att försöka fortsätta och bli bättre, men får mig samtidigt att ha viss realism i det hela. Men jag tänker inte sluta drömma för det.

När tiden rusar

Idag är det en sådan där tisdag när tiden bara rusar förbi. Det är jobb, lunch, träning och nu har jag satt eftermiddagens temugg på termos och ska strax springa över till mataffären för en rejäl veckohandling. Sedan är det dags för vesper (aftonbön) i kyrkan, och när så kvällen är inne kommer jag springa upp och ned till tvättstugan. Det känns inte riktigt som om jag ens får ro nog i kroppen att tänka skrivande. Jag är liksom på språng hela tiden. Blogginlägget skrivs i en andningspaus där jag ändå är inne på datorn.

Så… Mot mataffärens djungel av valmöjligheter…
Fick förresten en refusering idag på en veckotidningsnovell. Känns lite sådär, men positivt att jag åtminstone fick respons på vad som inte gick hem. Då kan jag ju åtminstone rätta till det, och/eller senare testa med någon ny tidning.

Ha en trevlig kväll på er där ute!

Så nära nu!

Nu är det nära. Nu är jag nästan klar med ansökan. Så nära att det bara är lite, lite som fattas innan det bara är att klistra igen kuvertet och gå iväg med det till posten. Och trots att jag nu i slutänden känner mig trygg med ansökningstexten, och inte  vet hur jag skulle kunna ändra mer i brevet, så är det ändå något litet som gör att jag känner att ”tänk om det inte går den här gången heller”. Att bli refuserad eller avvisad gör alltid ont. Samtidigt måste jag tro och hoppas på att jag ändå är på rätt väg. Annars skulle jag inte våga prova alls. Det är en del av livet.

Refuserad

Fick idag ytterligare en veckotidningsnovell refuserad. Jag förstår och tar till mig orsaken till det. Hoppas jag i alla fall. Men ack vad svårt att inte få en historia att bli alltför förutsägbar. Särskilt inte på ett kortare utrymme. Och jag vet att jag behöver träna på det där med att få till hinder och problem i mina historier så att det inte bara flyter fram hur lätt och enkelt som helst. Motståndet för huvudpersonen behövs för att skapa spänning och en vilja att läsa vidare.

Kanske är det därför jag behöver förändra min adelsfröken i 1700-talshistorien jag bär på från att bli liten, vek och hunsad av sin far till att bli en tjej med fler drömmar, mer mod och gräsligt med skinn på näsan för att trotsa det motstånd hon möter.

Jag vet inte vilken författare det är – men jag tror det är Elizabeth George – som arbetar efter metoden att ställa 200 frågor som sedan besvaras i romanen. Inget dumt sätt kanske. Min historia om Enebybacken (1700-talsherrgård) har fått en egen anteckningsbok. Där låter jag mina tankar om projektet få ord genom frågor, beskrivningar, påståenden och tankar. Kanske kan det hjälpa mig att se en struktur och få mig att svara på frågorna på rätt sätt. Det kommer att ta tid, men jag hoppas och tror att jag kommer att bli klar någon gång. Hur skulle jag annars kunna försvara mina drömmar ens för mig själv?