Över 70 000 ord

Det blev ett rejält skrivpass idag på förmiddagen också. Jag har nått över 70 000 ord i den här versionen. Det är inte så att jag satt upp ett mål för hur många ord romanen ska ha eller hur många ord jag måste hinna på en dag. Men det är ändå fascinerande för att se hur romanen växer fram.

20180203_115302

Foto: Helena Persson

Och att notera dagsmängden ord gör att jag har en liten indikation på hur mycket jag brukar orka ta mig igenom. Det blir lite av en värdering på hur  effektiv jag är. Så att jag ser att jag inte drömmer bort hela min skrivtid. Lite så.

Så med 1400 ord idag har jag definitivt jobbat på bra och kan ta helg från romanen rent praktiskt. Tankemässigt finns skrivandet med nästan jämt på olika sätt. Många gånger med en rent fysisk känsla i kroppen av att jag har berättelser som vill ut. Tänk att det kan vara så tydligt.

Annonser

Sammanfattning januari 2018

Årets första månad är redan till ända och det är dags att göra en sammanfattning på  vad jag har hunnit med.

  • Jag är igång med textproduktion igen, och fick ihop 6184 ord under månaden.
  • Under en dagsutflykt med mycket tågresande fick jag möjlighet att lyssna igenom ett poddavsnitt med Kreationslotsen Jeanette Niemi.
  • Under två skrivarfikan har jag hunnit med lika många lära-kännakort för mina karaktärer.
  • Dagboksskrivande under lunchtid två gånger i veckan
  • En vilahelg med Kalmarresa.
20180126_213325

Foto: Helena Persson

Jag kan konstatera att vilahelgen, med ett balettbesök och ett museibesök, resulterade i ytterligare en tanke på romanidé som jag skulle kunna ta mig an längre fram. Och inte en enda anteckningsbok hade jag med att skriva i. Men jag får försöka komma ihåg och skriva ned lite stolpar att spara till längre fram.

Snart dags för februari och nya manustag med ny energi.

 

Krisen och överraskningen

Min lördagsförmiddag har jag ägnat åt två saker. Krisen och överraskningen.

Krisen handlar om farmor Fs hemlighet. Nu kommer den fram och det bygger upp mot lite explosion. Igår eftermiddag satt jag på min skrivarfika och spånade lite kring hennes bakgrund och vad det är som finns där. Jag fick fram en hel del. Bland annat den där mörka hemligheten jag har varit på jakt efter så länge. Jag undrar bara lite hur jag ska få till det så att det kommer fram på rätt sätt. Nåväl. Det löser sig nog om det får vila till sig lite till på fredag. Så det känns som om jag är på väg åt rätt håll där.

20171124_162238

Foto: Helena Persson

Överraskningen Ja, den är minsann något som dök upp i första genomskrivningen tror jag, och jag tycker mycket om den. Det visar på Fabians goda sidor och det kommer verkligen från hjärtat. Jag tycker om det han gör, och jag tycker om hur det påverkar den som överraskas. Och farmors reaktion. Det händer en del kring den där överraskningen. Lite av en vändpunkt kanske. Det rubbar balanser och det är nödvändigt i det här läget. Det måste hända och det är en utmaning – lite av ett stålbad – att ta sig igenom.

En illa gömd bokhylleskatt

Jag har av någon anledning lite mani på att köpa anteckningsböcker och pennor. Inte för att jag saknar något av det hemma, utan för att det kan vara bra att ha en till. Kanske för ett ämne eller en orsak som jag inte kommit på än. Men anteckningsboken behöver jag ha.

Anteckningsböcker

Foto: Helena Persson

 

Det gör att det finns ganska många oskrivna skrivböcker i min bokhylla hemma. En skatt skulle jag säga att det är. En illa gömd sådan, för de finns där hela tiden som en påminnelse om min längtan efter att skriva och att göra verklighet av de idéer och berättelser som finns inom mig.

 Så, vad tänker jag då göra med min mani att samla på mig skrivböcker? Fortsätta så klart. Fortsätta att köpa dem, fortsätta att längta och fortsätta att fylla dem med berättelser, personer och miljöer. Jag är inte färdig än.

Att alltid ha med sig

 

Det är inte ofta jag inte alls har med mig något som rör mitt skrivande.  

Hemma ligger det papper och pennor lättillgängligt över i stort sett hela vardagsrummet, och i sovrummet finns både pennor och kladdlappar. Köket innehåller ”endast” inköpslistan för maten. Således är det bara badrummet som är helt fritt från skrivattiraljer.

Till jobbet har jag med mig en skrivkasse som jag tar med mig på lunchen för att kunna utnyttja tiden då, samt koppla bort jobbet.

 I de flesta av mina (hand-)väskor finns både pennor och anteckningsböcker för att kunna anteckna/skriva ifall idéer eller behov dyker upp.

Detta till trots går jag ofta och tänker på vilka möjligheter jag kan ordna för att fortsätta öka mina skrivtillfällen. En extra lättburen kasse att stoppa med mig som innehåller en anteckningsbok och penna kanske? En kasse som lätt går att stoppa i en annan väska som jag bär med mig när jag går hemifrån?

Allt för att det ska finnas möjlighet att anteckna när idéer och tankar kommer upp. För det gör de. Och trots alla papper och pennor i min omgivning känns det ändå aldrig som att jag har rätt plats/anteckningsbok med mig för att kunna göra anteckningen.

2016-08-12 14.05.25

Foto: Helena Persson

En annan tanke som dyker upp här är vad det gör med mig att alltid vara uppkopplad mot skrivandet. Släpper jag någonsin tankarna på skrivandet? Vilar jag aldrig? Inte ens när jag har planerat in vila har jag helt lätt för att inte ta med mig skrivandet om jag ger mig hemifrån.

Kan denna vilorädsla vara en sak som står i vägen för att hitta lösningar? Som i måndags när jag skrev om att hitta lösningen på farmor Fs hemlighet? Den där lösningen som inte vill dyka upp.

Det är svårt att hitta balansen tycker jag. Balansen mellan vila och (skriv-)aktivitet. Även om jag inte kan sitta aktivt med skrivandet lika mycket under veckan som jag kan under fredag-lördag så finns ju skrivandet närvarande i form av anteckningsböcker och tankar. 

Hur gör ni andra för att hitta rätt balans? Hur mycket finns skrivandet med tankemässigt/fysiskt när ni är någon annanstans än hemma vid skrivbordet?

Hemligheterna

Jag klurar just nu en del på hur jag ska få till bipersonen farmor Fs hemlighet. Jodå. Jag har nog skrivit om det förr, och hon håller stenhårt på sitt inre. Jag vet på något sätt att det är en person som dyker upp från hennes förgångna (förmodligen släktrelaterad). En person som på något sätt är sjuk och/eller utblottad när den dyker upp i historien (först genom sändebud).

 Det jag inte vet riktigt är hur farmor F ska reagera och agera, mer än att till en början skjuta personen ifrån sig. Till slut måste ju något hända. Men vad, och hur? Vad händer när de möts och hur löser sig problemet på ett trovärdigt sätt?

Det är inte en stor del av historien, men en del jag känner att jag måste få till för att det ska hända något med farmorkaraktären. Något som gör att hon utvecklas och förändras. Jag vet bara inte exakt hur det ska gå till. Och så har det känts under lång tid. Envetna karaktär!!! Och det är så typiskt farmor F att inte vilja dela med sig.

Jag har börjat spåna lite kring det i ett par tankekartor. Men än så länge inte kommit jättelångt. Förhoppningsvis kan jag få tid över att fortsätta tankarna och att det kommer idéer på lösningar någonstans.