”Hemligheterna på Cavendon Hall” av Barbara Taylor Bradford

Det här är fjärde delen i serien om godset Cavendon Hall och familjerna Ingham och Swann. Det fortsätter i samma stil med vackra människor som väldigt snabbt faller pladask för andra vackra människor, inleder passionerade förhållanden och efter två veckor känner varandra så väl att de vet att de är ämnade för varandra. Något som gör mig lätt skeptisk. Det visar sig dock i ett fall att här finns hemligheter som gör att man inte ska rusa iväg för fort in i ett äktenskap.

20200208_085239

Här finns också fler hemligheter som familjemedlemmarna anser vara värda att värna om för att inte ställa till med skandal. Som i tidigare delar av serien upplever jag att konflikterna mest skrapar på ytan och när jag tänker att ”det här kan bli spännande” så löser det sig utan att det blir särskilt dramatiskt alls.

Många karaktärer är väldigt lika varandra i utseende (blonda och blåögda) eller har namn som börjar på samma bokstav (Charlotte, Cecily, Charlie) Jag undrar också om författaren inte litar på mig som läsare eftersom hon genom 440 sidor måste tala om karaktärernas inbördes släktskap/relation varje gång de möts. Information i dialoger ges ofta med kommentaren ”som du ju redan vet”, vilket stör mig. Det ger inget flyt utan känns mest bara krystat. Det går också att resa sig ur en stol utan att flyga upp varje gång. Särskilt om det inte finns någon som helst stress i situationen. Alla ler också alltid varmt och hälsar varmt välkommen. Jag hinner bli trött på ordet ”varm” under läsningen.

Kritiken till trots så finns här en gemytlig historia för den som vill slappa med en bok under en ledighet och följa en familj man läst om tidigare.

Att skriva för att läsa

Hemma i min bokhylla finns mycket litteratur om att skriva. Rena böcker om själva hantverket, men också böcker med essäer kring skrivandet. En av de senare är boken En författares övertygelse av Joyce Carol Oates. På sidan 10 i boken hittar jag citatet:

Unga författare eller de som befinner sig i början av sin bana måste uppmanas att läsa mycket, såväl klassiker som modern litteratur: utan att fördjupa sig i hantverkets historia är man dömd att förbli amatör – en individ för vilken entusiasmen utgör nittionio procent av skaparmödan.

Jag kan bara skriva under på att man behöver läsa mycket. Både för att studera hantverket och på så sätt få in i ryggmärgen hur en berättelse byggs, sätta sitt skrivande i ett sammanhang av övrig litteratur, utveckla sitt eget språk och för att helt enkelt bli en bättre författare.

analog binder blank book

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

En musiker förväntas studera både musikhistoria och i till exempel master classes eller för lärare som kommit längre långt upp i åren och jag tänker att detta måste gälla även författare. Att läsa den som arbetat längre med hantverket, kopiera den, fundera över vad författaren gjort som gör just den texten läsvärd är att bilda sig själv en uppfattning om hur skrivandet går till.

Så, jag vill rekommendera dig som funderar på att börja skriva att först och främst börja läsa för att se hur författare gjort före dig.

Veckan som gått

Trots coronatider flyter livet som distansstudent på ganska oförändrat, även om också jag påverkas genom distansmöten men vardagen flyter på ändå med uppgifter som ska lämnas in likt en tickande klocka.

three white ceramic pots with green leaf plants near open notebook with click pen on top

Foto av Ylanite Koppens pu00e5 Pexels.com

Den här veckan har Textinlämning 8 samt Skrivuppgift 4 lämnats in. Sista textinlämningen till min grupp för textdialog och det känns lite konstigt faktiskt att det gått så fort. Det var ju nyss kursen startade (augusti 2019). Skrivuppgift 4 handlade om att skriva utifrån ett minne antingen som prosa eller poesi. En kul uppgift som genererade en dikt.

Utöver det har jag dessutom gått igenom mitt eget manus med korrigeringar och kompletteringar och hunnit med sådär 90 sidor plus ett par nya scener om ungefär 1 600 ord totalt. Allt detta medan vårgrönskan börjar spira utomhus och det är precis på gränsen att jag äntligen kan hålla balkongdörren öppen under delar av förmiddagens arbetspass.

Fredag igen

Så var fredagen åter här. Veckorna rullar snabbt nu, och den här skolveckan blev extra ”kort” då måndag var annandag påsk.

 

Veckan har innehållit två uppgifter. Den ena textdialog där vi fått diskutera/samtala kring varandras texter. Alltid spännande och intressant att läsa vad de andra har skrivit och få höra deras synpunkter på mina texter. Den andra uppgiften har varit att läsa autofiktion. Två böcker stod på dagordningen; Marguerite Duras ”Älskaren” och Kristian Lundbergs ”Yarden”. Intressant läsning båda delarna, och också intressant att få reflektera kring dem. Den reflekterande läsningen borde man ta sig tid för oftare tänker jag.