Julie är 20 år, jobbar som kassörska och är mamma till treårige Lulu. Hennes tidigare så bergfasta tro på sagorna har raserats av verkligheten och hennes olidlige chef. Därför har hon alla taggar utåt när Paul en alldeles gräslig arbetsdag står framför henne i kassan. Han kommer tillbaka och då vill bjuda henne på lunch, och trots den stora åldersskillnaden börjar en ömsesidig vänskap att växa fram, även om Julie är ytterst motsträvig till en början.
Paul bjuder med Julie och Lulu till Bertagne och havet, och dit följer även Pauls son, Jerôme med. Liksom i Julies liv finns det stora sorger i både Jerômes och Pauls. Tillsammans öppnar de upp sig för varandra under dagarna vid havet.
Påfyllda reser de hem igen, men då inträffar katastrofen som påverkar dem alla på flera sätt än de någonsin kunnat räkna med.
En bok som inte väjer för den största av sorger men som också vågar lita på att det kan vända, hoppet återkomma och att människan är kapabel att orka mer än hon tror.
Livet med orden 
Jag har så blandade känslor för den boken. Jag läste den vid ”fel” tillfälle, strax efter att jag förlorat min lille brorson. Jag var ju inte alls beredd på utvecklingen i boken och det blev ju en katastrof. Skulle förmodligen se boken på ett annat sätt om jag läst den vid annat tillfälle.
Åh, så tråkigt med ditt syskonbarn. Jag förstår att det inte alls var rätt läge för den boken just då. Tänk vad fasen i vårt eget liv kan påverka vår läsning och känslan inför en bok.