Samhällets olycksbarn av Victor Hugo.
En klassiker från 1800-talet, men själva berättelsen tar sin början 1795, när Jean Valjean döms till straffarbete vid galärerna för stöld av en bit bröd. Han försöker rymma, mer än en gång och för var gång förlängs hans strafftid. Till slut blir han fri, men är ändå även fortsättningsvis dömd i samhällets ögon. Alla håller ögonen på honom och ingen vill hjälpa honom. Mer än möjligtvis en biskop, som Jean utsätter för ett brott.
Ändå är det något i detta nya brott som får Jean att omvärdera allt och en ny vändning tar fart. Den lilla orten Motreuil-sur-Mer får snart en ny borgmästare i den godhjärtade herr Madeleine. En borgmästare som gör allt för att hjälpa den prostituerade Fantine att få tillbaka hennes bortlämnade dotter Cosette.
Men i och med detta dyker polismästaren Javert upp, och han ser i borgmästaren, herr Madeleine, en helt annan person än den godhjärtade människan och frågan blir om det verkligen går att sudda ut den människa man en gång var?
En bok som berättar om många karaktärer och många problem. Där skurkarna ser ut att segra, och den som vill leva ett nytt, bättre liv, inte verkar komma undan det som tidigare sonats och barnen straffas för något de inte kan rå för.
Trots att den är skriven på 1800-talet finns det fortfarande mycket som är aktuellt, så här nästan 200 år senare. Kapitlen är inte för långa, och trots sina nästan 600 sidor är boken lättläst i stort sett rakt igenom. Läses gärna i bokcirkel då jag tror att den skulle ge intressanta diskussioner efter läsning. Väl värd tiden det tar att läsa den.
Livet med orden 