Kliande vila

Jag har tänkt mig att ta en vilahelg nu när manusversionen är klar. Det är ju en återkommande rekommendation bland skrivande människor att låta texten vila emellanåt för att få nya ögon på den. Men jag får erkänna att det kliar i fingrarna att börja jobba igen. Jag vill liksom sätta igång med det jag redan vet att jag behöver jobba med, samt att jag vill läsa igenom texten från början till slut en gång till att börja med för att göra scensammanfattningar och anteckningar.

Jag har funderat tidigare och funderar igen: Hur lång tid är det lämpligt att vila? Det får inte bli för kort tid, och inte för lång. Räcker två veckor? En månad? Eller är en månad för lång tid? Jag vill inte tappa kontakten med texten heller.

Det känns skönt ändå att jag fortfarande känner en lust och längtan efter att jobba med texten trots att jag arbetat på historien i drygt fem år. Det är en lång tid när jag tänker tillbaka. Och samtidigt inser jag att jag måste leva med mina karaktärer ett par år till innan jag är klar. Men det känns inte som ett problem, snarare som en förmån.

Annonser

Version ¾ i mål!

Då var den klar. Romanen. Eller, det är inte helt sant. Den version som går under benämningen 3 eller 4 (beroende på att jag började om med version 3 efter viss respons och förändring av inledningen). Det är hur som helst tredje stora genomskrivningen av hela romanen.

Men klar är den inte än. Inte på långa vägar. Nu ska jag låta den vila ett tag, och sedan börja sammanställa det jag redan har noterat att jag behöver jobba med för nästa version. Jag kommer också läsa igenom den här versionen minst en gång, göra scensammanfattningar (är planen i alla fall) och notera tankar på förändringar som dyker upp. 

IMG_20180825_091526

Foto: Helena Persson

Jag känner mig faktiskt förvånansvärt taggad för att börja om igen, även om jag just satt punkt för en version. Låter det sunt? Jag har ingen aning. Kanske. Eller smått galet. Hur som helst tänker jag tvinga mig till lite ledighet för att komma ifrån texten och sedan få lite nya ögon på den. Förhoppningsvis. Frågan är bara hur lång tids frånvaro från texten som behövs. Jag vill inte börja för tätt inpå, men heller inte låta det gå för lång tid. Är två veckor lagom tid? Tre? Eller kanske rentav fyra? Någon som har någon erfarenhet och kan tipsa kanske?

 

Nära slutet

För två veckor sedan skrev jag att jag nog bara behövde två helger till för att bli klar med den här versionen. Det behöver jag inte. Det räcker med den här helgen. Idag har jag varit enormt produktiv, mycket med hjälp av att jag nu är framme vid den del från förra versionen som jag kan återanvända i den här versionen. Det ger mig text att luta mig tillbaka på, istället för som tidigare i det här avsnittet då jag mest producerat nytt.

20180824_114604

Foto: Helena Persson

Idag blev det 2047 ord, och vet ni… Imorgon blir den här versionen klar. Jag kan inte tänka mig att den inte blir det. Men fortfarande mycket kvar att jobba på.

”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av Haruki Murakami

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami.

 20180804_102429

Haruki Murakami är inte bara författare utan även långdistanslöpare. För att kunna skriva bra romaner är han beroende av löpning. Inte så att den tar över hans vardag, utan mer så att han behöver den fysiska träningen för att hålla både kropp och själ i trim så att han kan producera bra texter/romaner.

I den här boken som är mer åt det biografiska hållet, skriver Murakami ett antal texter kring sin träning. Framför allt kring hur han fokuserar på uppläggen kring sina maratonlopp. Det blir en bok som mer eller mindre motiverar mig att hålla igång, och till och med längta efter löpträning/motion. Kanske inte i dess mest extrema form, men för att hålla mig tillräckligt alert för att själv kunna må väl och skriva på det sätt jag vill. 

Det finns mycket i Murakamis text som talar till mig. Mycket av det han skriver bekräftar vad jag själv tänker och känner kring både träning och skrivande. Kanske kan man också likna löpning och skrivande vid varandra. Båda delarna kräver uthållighet och målmedvetenhet. Att man ägnar sig åt aktiviteten, även om man emellanåt inte ”känner” för det eller är inspirerad. Det kommer med att man lägger tid på det.

Oskrivna och halvskrivna anteckningsböcker

Alltså… Jag har en tendens att samla på mig anteckningsböcker och pennor. Fler än jag hinner göra åt. Många fler än jag gör åt. Alltså verkligen väldigt många fler än jag gör åt! Men det känns som en rikedom att ha dem.

 

Anteckningsböcker

Foto: Helena Persson

 

Hur tänker ni andra? Samlar ni på något som har med ert skrivande att göra? Vad i så fall? Eller lyckas ni stå emot frestelsen att köpa ”bara den här anteckningsboken/pennan också” för att ni vet att ni har hur många oanvända som helst därhemma?

Sedan ska vi inte prata om alla de böcker som är påbörjade med något och som sedan bara blivit liggande. Vad gör ni med dem? Fortsätter det påbörjade projektet när lusten faller på igen? Låter ni dem ligga? Eller börjar ni något nytt spännande i dem?

Det raskar på

Det går raskt framåt. Ytterligare en produktiv förmiddag med drygt 1600 ord. Och plötsligt när jag tittar på synopsis häftet ser jag att det inte är många sidor kvar nu att skriva sig igenom. Antalet sidor synopsis för den här delen var tjugotvå, och jag har bara tre sidor kvar att skriva mig igenom. När jag började skriva på den här delen onsdagen den 11 juli trodde jag inte alls att det skulle gå så här fort. Kanske trodde jag att jag skulle börja närma mig klar i oktober någon gång. Men det tyder på driv, skrivlust och att jag vet vad jag vill.

20180811_113304

Foto: Helena Persson

Nästa helg blir det skrivledigt. Vågar jag tro på att den här manusversionen är klar på ytterligare två skrivhelger efter det? Kanske, kanske…

Motivation att bli klar

Åter på jobbet efter semestern, vilket innebär att det fram till nästa semester är fredag-lördag som gäller för skrivtid/romanarbete. Idag vaknade jag tidigt och har haft en riktigt kreativ förmiddag. Slutnotan hamnade på 1776 ord, vilket ligger ett par hundra ord över snittet på vad jag brukar få ihop en förmiddag. Helt klart bra jobbat.

Kanske ligger dagens ordskörd på att jag är motiverad till att bli klar med romanen så snart jag bara kan. Inför nästa omskrivning vet jag själv om massor som jag behöver jobba med. Jag har fullt med egna noteringar kring förbättringar, fördjupningar och planteringar som måste göras. Samtidigt har jag hoppat på projektet ”Skrivkultur” från Regionbibliotek Region Jönköpings län. Det innebär att jag kommer få viss hjälp med mitt manus och det känns bra. Det ger också viss motivation att bli klar för att kunna skicka iväg min text.

Så trots att vi att jobbet är igång igen, och det innebär mindre skrivtid känns det ändå som om mycket är i görningen med mitt skrivande.