Kanske har jag skrivit om det här tidigare, men det där med att skriva efter synopsis har jag förstått att det finns delade meningar kring. En del författare kör helt fritt från början till slut direkt, medan en del skriver synopsis först och skriver romanen sedan.
Själv hade jag en idé, eller snarare känsla, av vart jag ville med den här romanen och vad den skulle innehålla. Jag gjorde någon lös projektbeskrivning inför skrivarkursen på Sörängens folkhögskola 2015/2016, och då hade jag hållit på med texten ungefär två år redan.
Under året på Sörängen skrev jag igenom romanen helt en första gång så att jag hade ett första utkast att jobba vidare med.
Under senaste genomskrivningen har jag börjat arbeta än mer detaljerat med synopsis (ungefär från mitten av genomskrivningen och framåt). Om jag märker någon skillnad i texten? Utan att ha läst igenom från början till slut är känslan att den definitivt blir bättre, mer sammanhållen och har ett betydligt tydligare mål.
Men, skulle kanske någon invända, blir det inte tråkigt att veta vad som händer innan du skriver ner det? Svaret är nej. Den här veckan har jag förvånats över hur min kvinnliga karaktär tagit för sig och fått skinn på näsan på ett sätt som jag tycker får henne att växa. Och ja, jag gillar det. Och även om scenerna, liksom även en del replikskiften och känsloreaktioner, var planerade i förväg så fick karaktärerna och utvecklingen ändå ett eget liv.
Så till nästa roman kommer jag så mycket som möjligt, och så tidigt som möjligt att arbeta med ett så tydligt synopsis jag bara kan. Allt för att underlätta arbetsprocessen.
Livet med orden 