Det har blivit en förmiddag med lite av känslorna hos karaktärerna efter scenen från igår. Hur reagerar de? Vad hände i dem efter konfrontationen? Hur känns det när de möts igen morgonen därpå? Vad får det dem att göra? Och jag måste säga att jag blev lite förvånad över Fabians reaktion. Han är mer mänsklig än jag trodde i början av skrivprojektet, vilket nu är några år sedan. Det är en trevlig förändring hos honom. Den är inte ny för mig, men jag blir ändå lika förvånad var gång jag hittar hans reaktioner.
Det är också spännande att se hur manuset växer. Jag är nu uppe i 66 000 ord och en bra bit över 300 000 tecken, nästan uppe i 400 000. Det har vuxit och blivit en lång text om bara Sofia och Fabian. Tänk att jag från början även vävde in en annan historia tillsammans med den här. Den historien finns kvar, men jag har klippt ut den, och tänker mig att jag ska jobba med den texten när jag väl är klar med Sofias historia. Det är faktiskt en trygghet att veta att jag har mer att jobba med när det här manuset är klart. Det tar liksom inte slut. Skrivandet är oändligt liksom antalet historier.
Nu tar jag dock helgvila.
Livet med orden 