Som jag tidigare varit inne på hade jag en vilahelg över fredag-lördag förra veckan. Väldigt mycket i ottan tog jag tåget till Göteborg. Förmiddagen ägnades åt lite fika och en nostalgitur till studenthemmet där jag bodde under studieåren 1999-2003. Det var en hel del minnen som dök upp även om jag bara gick förbi.
På kvällen blev det sedan besök på Göteborgs stadsteater och föreställningen ”Gösta Berlings saga”. Mig hjälpte det att jag läst boken i höst. Hela historien är väldigt episodiskt berättad och jag hade svårt att hitta en röd tråd och utveckling när jag läste boken. Men att ha läst den gjorde att jag fick en helt annan bild när jag såg det spelas upp på en scen. Sedan hade de klippt bort en hel del bihistorier och låtit det mesta handla om Gösta Berling och de kvinnor som förälskar sig i honom.
Sedan tycker jag det var oerhört fascinerande att besöka en föreställning på det sättet. Jag kan liksom inte låta bli att svepas med av ljussättningen i föreställningen. Hur man liksom lyckas skapa en stjärnhimmel på en teaterscen. Och hur man bygger om perspektiven mellan ute och inne, använder skuggspel och teknik för att lyfta och fokusera på saker, liksom hur man använder hela scenen som spelutrymme. Eller sufflösen vars jobb framme vid scenkanten är att faktiskt inte se pjäsen utan att hela tiden ha fokus ned i texten framför sig ifall någon skulle komma av sig. Men framför allt kan jag inte låta bli att fascineras över skådespelarna som använder både röst och kropp för att förmedla berättelsen. Varför väljer man de pauseringar och betoningar man gör? Gester, mimik och kroppshållning. Och att aldrig gå ur rollen även om det centrala berättandet/dialogen sker någon helt annanstans på scenen än där karaktären för ögonblicket rör sig. För att inte tala om vilken textmassa man måste öva in för att kunna framföra en teaterföreställning på 3 timmar och 20 minuter.
Kort sagt… Nej, jag är inte den som springer på teater, och det märks, men upplevelsen uppskattar jag och vill gå fler gånger.
En del av mig kan inte låta bli att fundera över hur jag kan konvertera detta till mitt skrivande. Hur går jag så in i rollen som mina karaktärer att jag liksom blir dem fullt ut i fingerspetsarna? Och vad gör det för historien om jag gör det? Helt klart något att fundera över.
I lördags blev det en lugn förmiddag innan jag tog mig an två museibesök. Göteborgs konstmuseum och världskulturmuséet. Alltid lika mysigt med en rundvandring även om jag den här gången inte tog några djupdykningar i samlingarna.
Livet med orden 