”Under Vintergatans alla stjärnor” av Camilla Davidsson

Under Vintergatans alla stjärnor av Camilla Davidsson är en lättläst feelgoodroman.

 

20170728_200151

 

Romanen handlar om Emma som både utarbetad och dumpad beger sig till Spanien för att vandra pilgrimsleden el Camino till Santiago de Compostela.

Vandringen innebär funderingar kring det hon varit med om de senaste åren, vad hon vill med livet och hur hon ska nå tid. Hon möter personer under vägen. Vissa som ger livsvisdom, andra som mest stjäl energi, och ytterligare någon som gör henne velig.

Historien i sig är lättläst, om man vill ha en bok där man inte behöver anstränga sig särskilt mycket. Men jag hade förväntat mig mycket mer av boken. Karaktärsbeskrivningen är bristfällig, då jag sällan ser mer än någon enstaka karaktär tydligt framför mig. Kärleksrelationen till Pieter gör mig bara tveksam. Antingen är han en svärmorsdröm eller också en person som inte alls är lyhörd för Emmas önskemål utan bara driver igenom sin egen vilja. Emma själv verkar knappt veta vad hon vill och har svårt att sätta ned foten och går med på allt. Detta tycker jag gäller över lag med Emma att hon inte säger vad hon vill.

Även Emmas inre resa tycker jag går väldigt mycket på samma ställe under bokens 300 sidor. Visst är samtalen med Giulio och Karen kanske romanens behållning. Där får Emma åtminstone något att tugga på som utvecklar henne något, men hennes utvecklingskurva känns annars väldigt platt och jag undrar till slut om hon egentligen kommer fram till något över huvud taget.

Miljön längs Caminon är fantastisk, och här hade funnits stora möjligheter att måla landskapet i färger, dofter, vyer och arkitektur, men det bara hastas förbi med något ord om ”fantastisk” eller ”storslagen”.

En bok om ett intressant innehåll, och en vandringsupplevelse utöver det vanliga, som kunde ha gjorts betydligt starkare. Men för en stunds avslappnad läsning utan att behöva engagera sig nämnvärt är den helt okej.

 

Annonser

Sammanfattning av juli

Då har det blivit dags att sammanfatta juli månads skrivande. Och trots att jag tycker att jag haft semester och vilat en hel del så har det blivit ett flertal punkter på skrivarlistan.

 

20170728_132038

Foto: HP

 

  • Jag har knåpat ihop 5024 ord.
  • Skrivit lite i karaktärernas dagböcker.
  • Lärt känna dem lite med hjälp av kortlekar.
  • Umgåtts med karaktärerna i en annan tid än romanens.
  • Planerat viss skrivutveckling för egen del.
  • Läst Camilla Davidssons bok Under vintergatans alla stjärnor och studerat berättandet i den. Har hittat en del frågor att ta med mig till arbetet med mitt eget manus.
  • Mycket vila.

Den sista punkten fick jag ta till mig ganska snabbt in på semestern. Egentligen hade jag tänkt mig massor av skrivtid under ledigheten, men insåg att jag var tvungen att vila även från textproduktion, som jag kört ganska hårt med parallellt med jobbet under året som gått. Men som synes har jag ändå fått gjort en del, trots att jag verkligen tagit det lugnt med romanen. Inte helt fel att veta att även vilan kan ge en hel del. Romanen får bli klar när den är klar. Jag kommer ge den tid ändå. Men det får bli lagom med arbete, skrivande och vila.

20 frågor

Efter att ha läst Camilla Davidssons Under Vintergatans alla stjärnor har jag fått ihop sådär 20 frågor att ta med till mitt eget romanskrivande.

 

20170729_100424

Foto: HP

 

Det handlar om allt från vilka hemligheter som påverkar karaktären, till hur jag skapar en fängslande inledning.  Hur blir mina karaktärer flerdimensionella utan att för den saken skull verka veliga? Hur får jag berättelsen att gå på djupet?

Det där med att läsa en bok med penna i hand och ställa frågor till texten kommer jag absolut fortsätta med. Kanske inte med varje bok jag skriver, men med en och annan, helst i olika genre. Allt för att bli bättre som författare.

Vad man gör på två år

Tänk… För 2 år sedan satt jag laddad inför skrivarkurs. Jag hade synopsis, persongalleri och kartor, samt en del scener.

För ett år sedan, efter skrivarkursen, hade jag ett grundmanus.

Senaste året har jag skrivit igenom en och en halv gång. Med fokus på miljö och karaktärer. Och jobbat med mycket annat runt omkring.

Jag undrar var jag kommer att vara om två år…

”Bli som folk” av Stina Stoor

Bli som folk av Stina Stoor.

 

20170727_085020

Foto: HP

 

Stina Stoors debut är en novellsamling på nio noveller som beskriver Västerbotten, och är skriven med sådan känsla att jag riktigt hör dialekten när jag läser. Men det gör också att jag ibland har svårt att förstå språket, eftersom dialekten inte ligger nära min egen.

Ändå är det intressanta berättelser om vuxna, barn och det där att vara i gränslandet mellan barn och vuxen och inte riktigt höra till. Det ger en bild av ett samhälle som är fåordigt, och där alla vet sin sociala plats, vad man borde göra och att detta aldrig är några bekymmer. Men man får också känslan av det där som kan hända om man inte gör det som förväntas av en. Men också en bok där det finns kärlek och ömsinthet i botten, men att den inte alltid visas.

Det är en bok med många undertexter, och mycket att gissa sig till. En bok att kanske läsa om för att hitta mer.

När lusten återvänder

Sakta men säkert börjar jag vila mig i form… Eller ja… Idag var första dagen på semestern som jag verkligen kände för att ta med mig skrivkassen när jag gick ut på lunch. Det blev till och med en skrivarfika med skrivkassen i eftermiddag.

Vid båda tillfällena har jag lämnat telefonen hemma, för att helt enkelt inte ge mig själv lockelsen att slösurfa bort tiden på sociala medier. Förmodligen en bra strategi som jag borde använda oftare, men som är väääldigt svår att få till för sig själv tydligen 🙂

Det blev i alla fall en liten stunds dagboksskrivande för karaktärerna. Lite förvirrad är jag tydligen ändå, eftersom jag gladeligen började skriva på i tron att jag ”var” Sofia, men upptäckte strax att jag skrev Sofias tankar i Fabians dagbok. Häpp! Nåväl. Jag skyller på semestern och att det trots allt är nyttigt att låta även huvudet vila lite 🙂

Att skriva maraton

Jag må tycka att det tar tid med skrivandet, vill öka takten, pressa mig lite hårdare för att bli klar nyss. Men blev precis påmind om att det där med att skriva en roman är som att springa maraton. Det är en artikel i tidningen Skriva som tar upp ämnet. Jag länkar till den här så kan ni läsa.

Nu tänker jag njuta av sommarsolen 🙂