”Ett enkelt hjärta” av Gustave Flaubert

 

Ett enkelt hjärta av Gustave Flaubert från Novellix förlag.

 

20161106_192911-1

Foto: HP

 

Den här novellen tar sin början i en olycklig kärlekshistoria. När Felicités hjärta krossas tar hon tjänst hos madame Aubain. Hon tar hand om madame och hennes båda barn samt hushållet. Men Felicité behandlas allt annat än väl. Ändå stannar hon kvar. Följer familjen genom deras sorgerna, trots att hennes egna bemöts med likgiltighet. Hon samlar på sig ägodelarna de tröttnar på och bygger på så sätt upp ett en fascinerande inredning i sitt eget rum.

Trots sina egenheter får man som läsare sympati för Felicité, och förstår hennes tankar och känslor i all deras anspråkslöshet. Som tanken att den helige ande kanske egentligen borde vara avbildad som en papegoja istället för en duva. Papegojor hörs ju oftare tala än duvor…

Från början ingick Ett enkelt hjärta i Flauberts bok Tre berättelser från 1877.

En berättelse som jag tycker spänner över ovanligt lång tid (ett helt liv) för att vara en novell. Samtidigt är det intressant att se hur Flaubert med osentimental röst beskriver ett helt liv rakt upp och ned på enbart 58 sidor. Rekommenderad läsning.

”Prinsessan som inte ville leka” av Astrid Lindgren

 

Novellen Prinsessan som inte ville leka är en skriven av Astrid Lindgren och utgiven av Novellix.

 

20161115_191515

Foto: HP

 

Lise-Lotta är prinsessa och bor i ett slott med mamma drottningen och pappa kungen och en mängd hovfolk. Hon är det enda barnet i slottet och drottningen försöker få henne att leka som andra barn. Dock inte tillsammans med andra barn för inte kan väl en prinsessa leka med barn som inte är prinsar eller prinsessor?! Men Lise-Lotta tycker det är tråkigt att leka, trots att hon har massor av fina dockor med fina kläder till.

Så en dag möter Lise-Lotta flickan Maja som är lika liten som hon själv och som finns på andra sidan grinden. Majas docka Puttan är av svarvat trä och med en avbruten näsa. Men tillsammans med Maja lär sig Lise-Lotta leka, och Puttan får en viktig roll i det hela.

Att följa upp

I fredags eftermiddag började jag klura lite på det där med nya mål för 2017. När jag utvärderar dem jag hade för det här året så har jag hunnit med de flesta.

Följande kan jag bocka av på listan:
– Gå klart Skrivarlinjen på distans på Sörängens folkhögskola (i Nässjö)
– Gå en grundkurs i skrivande för Veronica Grönte på Författarskolan
– Läsa den litteratur jag föresatt mig.

Det jag inte klarat av/tagit mig tid för är:
– Gå kursen ”Att skriva historiska romaner” på Linnéuniversitetet.
– Fortsatt jobba på ett par av mina barnboksalster.

Kursen på Linnéuniversitetet blev inställd, och jag tänker att det nog var lika bra det. Istället har jag hunnit med en hel del annat jobb med att skriva mig igenom mitt nuvarande romanmanus. Det tar mer tid än jag tänker mig. Det är också en av anledningarna till att jag inte jobbat vidare med mina barnboksalster. Det är kanske viktigare att bli klar med det manus jag jobbar med nu än att ta mig tid för flera manus på en gång… Barnboksmanusen finns ju kvar till senare tillfällen om jag vill det.

Jag har också ritat upp i en tankekarta hur jag tänker mig målen för nästa år. Jag vet inte om det är rimliga mål jag sätt upp, eller om vissa av dem är för tuffa. Kanske funkar det som en morot, kanske är det åt andra hållet så att jag pressar mig för hårt. Det är svårt att veta. Så än så länge håller jag dem helst för mig själv.

Nyproduktion och knutar

Det har varit en månad med väldigt mycket nyproduktion (idag 1500 ord). Det är häftigt att se att det fortfarande går att nyproducera text hela tiden. Förhoppningsvis tillför det historien något också. Idag har det blivit fortsatt lite ilska och intriger.

Textmässigt är jag uppe i månadens mål. En tanke jag har är att försöka komma igenom hela omskrivningen av manuset under det som är kvar av året. Jag ve t inte om jag kommer lyckas, för det är fortfarande en hel del kvar att skriva om, men kanske.

Luncharbetet de kommande får nog bli att se över konflikter och knutar och se om det är något jag kan förstärka och jobba vidare på till nästa omskrivning. Finns inga knutar att lösa, är det inte spännande att läsa historien. Och jag tycker det är sååå svårt! Hur gör man?? Hur får man till knutar som gör att jag håller kvar läsarens intresse för texten/karaktärerna? Någon som har tips på hur man kan tänka??

Erfarenheten vet, och en oväntad kärleksförklaring

När jag satte mig med skrivandet i morse var jag helt övertygad om att jag inte skulle orka upp till målet för dagen, eftersom jag var så trött av olika anledningar. Att känna att jag kanske inte skulle komma upp i mina tusen ord var ändå helt okej, eftersom jag varit så produktiv tidigare helger. Men tro det eller ej så kom jag upp i 1 300 ord. Och det är jag samtidigt inte förvånad över. Det händer ju så många gånger att det går trögt i början för att sedan lossna ordentligt.

Och jag råkade ut för en oväntad kärleksförklaring idag också. Ett oväntat ”jag älskar dig” från en av karaktärerna till en annan av dem. Häpp! Det ska bli spännande att se hur mottagaren reagerar på det här känsloutspelet… Kanske en bra start inför morgondagen 🙂

Litteraturstudier

 

20161106_144343-1

Foto: HP

 

För ganska många år sedan köpte jag in boken Spiken i körsbärsträdet. En bok full med noveller, och där varje novell följs av ett några instuderingsfrågor att fundera/diskutera kring. Ett bra sätt att studera skrivandets hantverk. Men som vanligt önskar jag att jag haft mer tid att ägna åt att sätta mig in i andra författares hantverk. Dock står den här i hyllan och jag kanske skulle försöka ta mig tid till någon läsning nu och då. Är det något att sätta upp på mållistan för 2017 kanske? Tror jag får fundera lite till på det. Skönt hur som helst att veta att möjligheten finns bara ett hyllplan bort 🙂

 

”I skymningslandet” av Astrid Lindgren

 

I skymningslandet av Astrid Lindgren är ännu en novell utgiven på Novellix förlag.

 

20161111_103427-1

Foto: HP

 

Här möter vi Göran som ligger hemma i sin säng och har så ont i benet att han inte kan gå. Kan vet att mamma är orolig att han aldrig ska kunna gå igen. Men för Göran finns det ändå ett hopp. I Skymningstimmen blir han nämligen hämtad av herr Liljonkvast som för honom med till Skymningslandet. Här får Göran testa det mesta, och klarar också av allt. Han kan flyga, köra spårvagn och buss, gräva med grävmaskin. Och så får han träffa så många trevliga människor.

En historia helt klart fylld med hopp för den som ligger hemma och är sjuk, barn som vuxen. Med fantasi kommer man långt, och allt blir möjligt.