Avslaget

Det känns som om hela fredagen har varit lätt avslagen. Jag har liksom inte kommit igång. Jag gick ned till ett café på stan och satte mig. Tänkte mig att försöka skriva Sofias dagbok, men det blir mest återgivning av det som redan hänt. Och jag kommer liksom inte in i hennes huvud och hjärta. Jag får inte tillgång till hennes tankar och känslor. Och det är frustrerande, för jag behöver få tillgång till dem. Veta vad hon tänker och känner. Allt detta för att historien ska få ett större djup. Inte bara som nu, skrapa på Sofias yta. För jag tror det finns så mycket mer att hämta i historien. Det är åtminstone så det känns. Eller också måste jag tro på det, men jag måste också hitta konflikterna – ja, jag tjatar om dessa konflikter – och hitta till djupet av mina karaktärer. Aldrig kunde jag tro att det var så mycket jobb med att skriva. Men det är spännande också, för jag lär mig hela tiden nya saker…

Kanske ska jag låta det bli fredagskväll nu och helt enkelt se färdigt sista avsnittet av Poldark. Men det kommer bli tomt när jag sett klart den. Jag får väl börja om igen, och samtidigt hoppas på att det kommer en säsong två… Eller så…

Annonser

500 ord och en massa annat

Det blev inte en jätteeffektiv förmiddag skrivarmässigt. Det blir lätt så när jag väljer att sitta vid skrivbordet och ha internetkabeln inkopplad. Jag gör en massa annat istället. Det finns liksom en anledning att jag väljer att flytta bort datorn från internetkabeln, och sitter och skriver vid vardagsrumsbordet istället. Idag gjorde jag som sagt inte det, och det straffade sig.

Hur som haver har det inte bara varit dåliga saker jag ägnat mig åt nu på förmiddagen. Jag har bland annat anmält mig till slutträffen för skrivarkursen i juni. Och så har jag köpt en faslig massa tågbiljetter (2 tur- och returresor och en enkelresa), till semestern och till slutträffen. Det är mycket  att införskaffa just nu…

Nu blev det dock lunchtid, och jag ska försöka få lite gjort även i eftermiddag. Kanske ska jag lämna hemmet och sätta mig någon annanstans och skriva ett tag. Men det brukar vara bökigt det också. Det beror lite på vad jag gör. Kanske värt att testa i alla fall. Det kan i vilket fall som helst vara bra att komma ut lite varje dag. Det sägs så i alla fall…

Var det inte nyss…

…det var måndag? Veckorna rullar i rasande fart. Det är redan dags att köra på fredagsarbetet och nästa vecka tänker jag ta upp sluttexten igen efter att ha låtit den vila en vecka. Men innan dess dagens arbete, och det får bli lite textproduktion.

1 500 ord

En riktigt produktiv förmiddag. 1500 nya ord skrivna och jag får var nöjd. Jag jobbar för tillfället med kapitelindelningar som grundar sig på månaderna som saker utspelar sig i. Vilket gör att första kapitlet nu plötsligt blivit ganska långt. Men jag tänker att det där är saker som jag får förändra efter hand. Jag jobbar fortfarande på det där med att våga stanna upp, se detaljer, beskriva detaljer. Men jag är inte nöjd med hur jag lyckas. Inte på långa vägar. Nog för att jag när jag skriver dialog jobbar på det som Elizabeth George i sin bok Skriv på! beskriver som MUTH. Dvs Metod för att Undvika Talande Huvuden. Karaktärerna ska inte bara tala, de ska göra något medan de talar. Sitta på café, ta en ridtur eller promenad, kanske sitta på en konsert och viska med varanda så att omgivningen störs. Det finns mycket att jobba på.

Dofter är en sak jag varit kass på hittills. Jag undrar om det ens finns några dofter i min första genomskrivning?! Det är mycket att kämpa med fortfarande. Men först… Just det… Lunchpaus.

Och veckan den rullar

Redan är det torsdag. Igår hann jag med ett avsnitt av TV-serien Poldark, och är helt fast efter 5 avsnitt. Jag tror jag har sådär 3-4 avsnitt kvar. Har inte riktigt koll på om sista skivan innehåller två eller tre avsnitt. Ikväll har serien dock fått konkurrens av Claes Elfsbergs födelsedagsintervju med kungen. Får se vilketdera det blir.

Men fram tills dess: Skrivjobb, städning och träning.

Frustrationen

Jag kan inte säga annat än att det är frustrerande för mig själv att jag har så svårt att vara fokuserad på skrivarbetet efter lunch. Och att jag inte kan förändra det trots att jag faktiskt vill kunna utnyttja tiden. Att bara ”skärpa sig och göra” funkar inte. Jag har testat alldeles för länge för det, och ser mönster hos mig själv. Jag mår bäst av att ha ett längre sjok med tid på förmiddagen för att på allra bästa sitt jobba med att producera text. Eftermiddagstid har jag svårare att komma igång. Jag fungerade så för 15 år sedan, jag fungerar så idag. Uppenbarligen är det så jag mår bäst av att arbeta, hur mycket jag än skulle önska att det såg annorlunda ut. Det är därför jag har så svårt att utnyttja lediga eftermiddagar och kvällar när livspusslet ser annorlunda ut än nu.

Jag får helt enkelt vara nöjd med det som eventuellt blir gjort eftermiddagstid, och använda de förmiddagar som står till förfogande på bästa sätt. Även om jag är frustrerad på mig själv för att det är så jag funkar. Ibland går det nog lättare med acceptansen. Har jag accepterat att jag funkar så här så blir det också bättre jobbat när jag vet hur jag ska använda tiden. Och kanske kan jag då också bli nöjd med det eventuellt lilla jag får gjort. Som att skriva anteckningar på ett A4-blad som idag.

Och nej, allt är inte skit för mitt skrivande med eftermiddag ar och kvällar. Avsnitten av Poldark som jag sett de senaste kvällarna ger mig ju tankar och energi till skrivandet. Kanske inte alltid konkreta idéer, men ändå en blick för vilka konflikter som behövs. Jag sitter i soffan och nickar medhåll. ”Jovisst, han kan inte gå med på sin farbrors krav på att flytta till London. Det blir ingen konflikt då.” Eller ”Kapten Poldark och has kärlek Elizabeth måste fortsätta att kretsa kring varandra för spänningen i serien”. Och ”Javisst, Demelza skapar en spänning. Hur ska kapten Poldark hantera henne? Vad händer i Elizabeth när hon får vetskap om Demelza?”

Det är många tankar och jag blir lite ”skadad” av att studera olika former av berättande. Men jag lär mig förmodligen på det. Medvetet eller omedvetet. Så även kvällstiden (och eftermiddagarna) kan användas på ett bra sätt.

TV-serien Poldark

Nyligen köpte jag in första säsongen av TV-serien Poldark på dvd. Tre diskar och nästan åtta timmar 1700-tal som utspelar sig i Cornwall. På två kvällar har jag redan hunnit igenom fyra avsnitt. Igår hade jag bara tänkt mig att se ett, men det slutade på ett sätt som gjorde att jag bara var tvungen att se nästa direkt. Så ska det vara!

Även om det på ett sätt är långt ifrån min egen historia, så är det ändå samma århundrade, och mänskliga relationer/frågor som tas upp. Det kan ge mig idéer både på ett omedvetet och ett medvetet plan. Det är väldigt intressant att vara observant på vad det här TV-tittandet ger för tankar hos mig själv. Jag kan liksom sitta och konstatera att ”Jaha, där har vi en emotionell krispunkt för huvudpersonen”. Den emotionella krispunkten är den punkt där hela historien tar sin början, där det liksom rasar för huvudpersonen. (I Poldark är det när huvudpersonen kapten Poldark kommer hem från kriget och hans älskade Elizabeth har förlovat sig med hans kusin Francis, fadern är död och godset ligger i ruiner.) Frågan blir således: Vad händer nu? Hur ska huvudpersonen hantera det här? Utan emotionell krispunkt ingen historia. Åtminstone  inte en lika bra historia.

Jag skulle vilja bli mer medveten även om och kunna se vändpunkterna. Ibland kan de nog vara tydliga fast jag inte ser dem, och ibland kommer de mer smygande. Hur som helst är det god träning i berättandets upplägg att se film/TV-serier så här. Det skrivna och visuella berättandet har många gemensamma beröringspunkter. Kanske just för att det är berättande, om än i olika former.