Ovis av erfarenhet

Så har jag fixat matlagningen och bröddegen står på jäsning. Har lite tid över innan det efter gräddningen och eftermiddagsfikat är dags att ge sig iväg på träning. Handlar kanske om två timmar, men sitter där igen med dåligt samvete för att jag tänker mig att vila lite. Men jag vet också från när jag läste mina högskolekurser för 10-15 år sedan att jag ofta hade dåligt samvete om jag var ledig på lördagen, ovsett om det var förmiddag eller eftermiddag. Jag tänkte mig liksom att jag var tvungen att läsa hela tiden för att det skulle räknas och hade svårt att unna mig både ledigheten och att göra annat. Samtidigt… att jag inte hela tiden sitter med skrivandet gör också att jag får chansen att vila, och öppnar upp för nya tankar. Och att jag inte hela tiden sitter och kräver en massa synliga resultat av mig själv gör att jag säkert kan få spontana tankar kring mitt skrivande också. Tankar som inte syns på pappret. Svår avvägning. För jag kan inte bara vila mig i form, utan måste också använda den tid som finns till att prestera i skrivarväg. Denna balans… Känner ni igen min vånda?

Annonser

Maraton

Såg i tv-tablån att det är Stockholm marathon idag. Att springa ett maraton har aldrig lockat mig. Däremot har jag  sprungit två halvmaror när jag var yngre. Räknas det som en hel maraton då, trots att det var ett helt år emellan dem?

Även om jag inte vill springa ett maraton, så känns det just nu som om skrivandet av min historia är bra mycket jobbigare och kräver mer energi än det skulle göra med 4,2 mils löpning. Och att energin tas från mig två gånger varje vecka just nu. Både fredag och lördag. Och så kommer det förmodligen att vara att gå skrivarkursen också. Ändå ser jag fram emot det. Att låta hjärnan få vara kreativ och skapa. Och det är skönt när man kommer in i flow och ser saker hända. Kanske är det lite samma sak för löparen. Jag kan i alla fall komma ihåg det där från när jag löptränade att det var skönt när man kom in i ett tempo man mäktade med och benen bara gick av sig själva, även om det var motigt i början. Kanske är det lite samma sak att vara löpande människa och att vara skrivande människa. Man måste ge sig själv tiden att öva, både långa och korta pass, att ha både bra och dåliga dagar för att resultatet sedan ska bli det man vill ha?

Strukturera om sin struktur

Sitter just nu och försöker strukturera om mitt dokument för struktur av historien. Tidigare har jag delat upp de redan skrivna scenerna och det jag ännu inte har skrivit, men inser att det blir väldigt knasigt att hela tiden behöva bläddra fram och tillbaka mellan redan skrivet och det jag ska skriva. Så jag försöker strukturera om det till att lägga allt i samma flöde, men notera om redan scenen är skriven och eventuellt (med största säkerhet alltså) behöver skrivas om, eller om den ska skrivas. Att scenen är skriven innebär bara att det finns en grund att arbeta vidare på. Skrivandet är minst sagt tankekrävande!

Att vakna av

Vaknade i morse av att regnet föll mot fönsterrutan. Av någon anledning tycker jag mycket om att vakna just så. Det är nog också så att jag sover bättre regnvädersnätter. Jag har fått för mig det i alla fall.

Idag står skrivande på programmet, liksom matlagning och bakning. Varför känns det som om tiden aldrig riktig vill räcka till för allt jag vill?

När man ser utvecklingen

Jag har i eftermiddag tagit mig en skrivarfika och med en mugg kaffe bredvid mig suttit och skrivit lite om ett par av mina karaktärer. Till min hjälp och mitt stöd hade jag en utskrift från ett av mina första utkast där jag skrivit om mina karaktärer i historien. Utskriften var daterad (har kommit på att det är rätt bra att datera utskrifterna jag gör) i september 2013. Att kort ögna igenom hur en karaktär var för nästan två år sedan och hur jag tänker kring honom/henne idag gjorde att jag såg något. Jag har utvecklats i mitt tänk kring historien. En hel del grund är kvar, som många personer, men intriger och händelser har förändrats drastiskt för åtminstone en av huvudpersonerna. Och det är till det bättre. Tror – och hoppas – jag. I vilket fall som helst… Jag brukar ju gnälla på att mitt arbete bara står till, att jag inte kommer vidare och så vidare och så vidare… Men uppenbarligen har jag på två år kommit längre än jag trodde. Jag ser nuet, men jag ser inte framtiden. Känns på något sätt skönt att upptäcka det. Nästa fråga: Var kommer jag att vara i mitt skrivande två år från nu?

Vad jag läser just nu?

Förmidagspasset får anses avklarat och snart ska jag ge mig på lunchen innan jag ger mig i kast med eftermiddagens olika fixanden.

Men jag inser att det nog var ett tag sedan jag berättade om vad jag läste. Jag har oftast ganska många böcker på gång samtidigt (just nu 6-7 stycken), med allt från skrivhandböcker till skönlitteratur. Men den jag ser som min huvudsakliga läsning för tillfället är Kate Mortons bok I det förflutna. Även om boken utspelar sig mellan andra världskriget och nutid har vi en mycket spännande slottsmiljö som bakgrund till historien. Och dessutom i Englad. Jag har knappt kommit halvvägs in i boken men intrigen är spännande och det är intressant att se hur hon rent hantverksmässigt byggt upp handlingen och byter perspektiv mellan de olika karaktärerna. Hon är duktig Kate Morton, så även om jag inte läst färdigt boken än så kan jag rekommendera den. Recension kommer så småningom.

Det lossnar alltid – efter ett tag

Det lossnar alltid med skrivandet verkara det som. Men först efter ett tag, då jag kämpat mig igenom den där första vallen med motstånd. Nej, skrivande är långt ifrån den där flödande inspirationen som bara dyker upp på beställning så fort jag vill och så fort jag sätter mig. Jag märker det allt oftare. Det handlar mycket mer om hårt arbete. Ju mer jag jobbar med min text och mitt projekt, desto mer inspiration får jag liksom. Så då får jag istället nästan tvinga mig till en kortare paus efter sådär en halvtimme eller så för att resa mig sträcka på benen lite. Eller, som nu, skriva ett blogginlägg. Det är skönt att veta att jag kan komma igenom den där motståndsvallen och komma in i ett flöde istället. Men det är kämpigt innan jag kommer dit, innan jag kommer till att formulera de tankar och ord jag måste formulera nu. Det jag kan formulera nu. Det finns så många tankar till som jag behöver tänka. Förutom kring scener så behövs bostäderna beskrivas, deras utseende, geografiska läge, deras näring. Jag behöver arbeta om mina personbeskrivningar eftersom mina karaktärer utvecklats och förändrats sedan jag först började med projektet. Egentligen kanske det är där jag borde börja. Med personerna och hur de kommer att utvecklas. Eller också behöver jag jobba med allt parallellt. Det är svårt att veta vilken tråd i härvan av tankar jag ska börja dra i. Det är ju det där att allt hör ihop. Scenerna hör ihop med karaktärernas utveckling, och bostädernas olika geografiska placering hör också ihop. Hur ska de transportera sig mellan de olika platserna? På vilket sätt sker transporten? Hur lång tid tar det? Behövs en övernattning på vägen? Var och på vilket sätt? Det är mycket att jobba med. Men jag tänker att ju mer jag jobbar med det innan kursen, desto lättare kommer jag ha att komma igång då.