Eller vådan av att leva ensam, tror jag också det här inlägget skulle kunna kallas.
Ibland känner jag att det är för mycket vardag som kommer emellan mig och mitt skrivande. Det ska arbetas (jo, hyran och alla andra räkningar måste ju betalas), handlas mat, lagas mat, städas, tvättas, hängas tvätt osv. Och det är ingen annan som gör det åt mig. Därutöver behöver jag träna för att kroppen ska må bra, äta för att inte svälta ihjäl, och sjuhundra andra smådetaljer som tar tid från skrivandet. Vissa av de här sakerna måste jag göra själv, ingen kan göra dem åt mig – som träna, äta och sova. Men andra saker hade det ibland varit skönt att få hjälp med av någon annan. Typ städa, tvätta, handla och laga mat. Så kunde jag själv lägga tiden på att skriva. För alla de här småsakerna tar inte bara tid att göra. Det är transporttider och omställningstider mellan sakerna. Gå till affären, gå till gymmet, gå hem, packa in varor i skåp, ta hand om svettiga träningskläder osv osv osv. Saker som också tar tid för skrivandet. Och tyvärr har jag nog insett att jag har svårt att ta med mig skrivandet och lägga fem minuter här eller där på det, då tiden dyker upp i en dödtid mellan två andra saker. Jag behöver liksom ha det där passet på 2-4 timmar fredag förmiddag då jag känner att ”Nu! Nu är det min skrivtid.” På gott och ont. Varje gång måste jag liksom jobba upp känslan av att ”vid den här punkten är jag, och härifrån fortsätter jag mot målet som är där!” Något som tar tid.
Lika mycket har jag svårt att hitta andra bra platser att skriva på än hemma. Det gick utmärkt på semestern att skriva på andra platser, då jag hade mycket tid hemma, och det kändes helt okej att ta med skrivandet och sätta mig någon annanstans. Men nu när jag jobbar och har mycket tid på andra ställen än hemma, så är det så skönt att bara få vara hemma och inte behöva springa iväg.
Och för att återgå till tanken med att leva ensam eller ej. Visst hade det varit praktiskt med någon hemma som gjorde saker åt mig, Men å andra sidan. Jag lever ensam och jag behöver inte försvara för någon varför jag vill lägga hela min lediga fredag på att skriva och fantisera ihop saker. Jag behöver inte få tjata mig till tid med det jag vill allra mest. Det är en fördel. Men som sagt önskar jag ibland att det såg annorlunda ut. Eller också – och det här vågar jag knappt skriva, för tänk om det inte blir så – skulle jag önska att jag åtminstone till viss del kunde leva på mitt skrivande. Inser nog inte vilket slit som krävs för att nå dit. Men jag tänker i alla fall jobba för att bli bättre.
