Tips

Tror jag fick ett bra tips idag. Kör 12 x 3 upprepningar på gymmet. Och med vikter som jag känner att jag klarar av. Det rådet ska jag ta till mig och försöka köra på.

Annonser

Dagens träning

Så har man kört dagens pass. Tror jag har hittat en bra nivå på konditionsträningen på löpband och crosstrainer, men laborerar fortfarande lite med vikterna på styrketräningen. Måste hitta en lagom nivå där jag känner jag får lagom motstånd, och samtidigt orkar ett antal upprepningar och att jag får träningsvärk dagen efter. Har inte hittat den balansen på alla redskap än. Tur jag antecknar på varje redskap så jag kan se hur det utvecklar sig…

Dags att dra vidare. Eftermiddagsteet har dragit färdigt i termosmuggen, och medan det får svalna lite tar jag en tur till affären för att fylla på kylskåpet.

”I skymningen sjunger koltrasten” av Linda Olsson

Jag läste i helgen Linda Olssons senaste bok I skymningen sjunger koltrasten. En fantastiskt vacker bok om tre grannar i en trappuppgång. Den äldre mannen Otto som tänker tillbaka på sitt liv och sitt äktenskap och för första gången börjar ifrågasätta hur han har levt och om livet kunde ha blivit annorlunda. Elias som är gravt dyslektisk men har en fantastisk förmåga att sätta livet i bilder. Och så slutligen Elisabeth, som flyttade in i trappuppgången för några månader sedan för att fly omvärlden. Hon vill inte ha någon kontakt med någon, övertygad om att det bara kommer att gå fel då.

 

Foto: HP

Foto: HP

 

Men en felsänd postförsändelse vänder upp och ned på allting, och snart flätas livet samman för Otto, Elisabeth och Elias. De blir tvungna att hjälpa varandra vidare, får varandra att växa och hjälper varandra att se hur livet kan – och kanske också ska – vara. Det blir en bok full av kärlek, vänskap och klokheter. Helt klart läsvärd. Och mitt upp i denna vår och sommar som berättelsen utspelar sig i, finns koltrasten med som en röd tråd både i sin sång, i Elias bilder och i hur Elisabeth känner sig.

 

Att bära frukt

Det där med att bära ett frö inom sig till en historia är en sak. Att ha en känsla för vad det är man vill berätta, eller att det är en person eller flera personer i en miljö i en särskild tid som vill berätta något är en sak. Men att sedan få det där fröet att bära frukt, bli en historia som verkligen bär är en helt annan sak. Det är – ju mer jag försöker – en helt annan sak har jag märkt. Väldigt lite inspiration och väldigt mycket hårt arbete, research, funderingar, att ha koll på läget och ett enormt kringarbete. Särskilt om man då, som jag, har ett frö till en historisk berättelse.

 

Foto: HP

Foto: HP

 

Jag har fröken Sofia Magdalena som ligger i mitt medvetande och pyr. Vill att jag berättar hennes historia. Men jag vet inte alltid hur jag ska berätta den, var jag ska förlägga den, vad som är problematiken i berättelsen. Det har krupit lite närmre, blivit lite tydligare, men ack vad mycket hårt jobb som är kvar. Ska jag fortsätta låta det vara en fiktiv (fröken Sofia Magdalena Enestierna) person på en fiktiv plats (Enebybackens herrgård)? Eller ska jag låta det vara en fiktiv person på en verklig plats? Kanske till och med flera fiktiva personer? Även fröken Sofia Magdalenas kammarjungfru Hanna vill att jag berättar hennes historia. Två perspektiv i samma historia? Funkar det? Blir det för mycket? Ett för stort arbete att dra ihop för mig? Av någon anledning drabbade mig tanken idag att jag kanske skulle förlägga hela historien på Kalmar slott. Något som definitivt får mig att behöva omstrukturera en del av historien och tankar kring hur den ska utspela sig. (Men jag har fortfarande massor av research kvar att göra). Kanske kan det få mig att se i verkligheten hur miljöerna är, vad som händer där och så vidare. Jag kan åka till en fysisk plats för att få inspiration under resans gång.

Jag måste också läsa in mig enormt mycket på bakgrunden. Hur såg samhället ut under den tid jag vill förlägga handlingen till? Just nu tänker jag mig 1790-talet. Kanske ska jag flytta det till 1600-talet då jag tror att nuvarande Kalmar slott byggdes? (Hoppsan, det här måste jag visst kolla upp!) Hur tänkte folk? Hur hade tjänstefolket det? Hur var det att vara ung adelsfröken under den här tiden? Ung tjänsteflicka? Hur såg den allmänna folktron ut? Trodde man på häxor och troll? Hur gestaltade sig en sådan tro? Ja, det är mycket att läsa på om och inte bara fantisera ihop. Ju mer jag kan och vet om tiden, desto mer trovärdig blir också historien. Och kanske också lättare att skriva. Mycket tid till att läsa på och skapa sig en värld runt omkring, och inte lika mycket tid till att skriva, som jag kanske skulle önska.

Och jag känner att jag fortfarande är väldigt stapplande i att bygga ihop en historia. Jag vinglar fortfarande i att hitta tillräckligt starka problemformuleringar och synopsis (sammanfattningar av historien). Jag behöver mer erfarenhet, mer övning och gärna någon som kan hjälpa lite på traven när det gäller att se vad som funkar och inte funkar. Kanske litar jag inte tillräckligt mycket på min förmåga. Men det är på något sätt här som jag känner att kursen på Linnéuniversitetet om Att skriva historiska romaner skulle vara ett gyllene tillfälle att få den kunskap jag behöver. Och så min brist på tålamod. Allt ska helst ske nu, direkt, eller nyss.

Vila

Tystnaden, en mugg te som räcker länge och en bra bok samtidigt som jag ligger på soffan. Bästa söndags-eftermiddagen på länge!

Söndagsmorgon

Så länge jag haft egen lägenhet har det varit något särskilt med söndagsmornar. Eftersom jag ofta vaknar ganska tidigt kan jag njuta av tystnaden i huset. Ingen som rör sig, ingen TV, inget spring i trapphuset. Och det ger ett märkligt skönt lugn som jag inte upplever någon annan gång under veckan. Det är först nu framåt nio som jag kan höra att huset börjar vakna så smått.

Det är många gånger jag tyckt det varit jobbigt att vara en så utpräglad morgonmänniska, eftersom jag inte orkat med något direkt sent kvälls- och nattliv. Men nu när jag accepterat att det är så här jag funkar, så kan jag också se fördelarna med det och få ut mesta möjliga av livet.

Vad som blir och inte

Jag har ju tidigare här på bloggen skrivit om att jag funderat på att sätta mig på andra ställen och skriva, till exempel på olika caféer. Men det har inte blivit av. Ekonomin tillåter inte riktigt det just nu. Jag behöver spara pengarna till en skrivarkurs, och till annat. Så det får vänta. Men längtan att hitta ställen att sitta och skriva på har inte blivit mindre. Dessvärre känns det som om jag fått mindre utrymme för skrivandet på något sätt i mitt liv. Kanske för att jag vågat släppa taget om tisdagsskrivandet. Kanske kan det bli annorlunda och bättre på fredagar och lördagar, men jag jobbar på det. Hela tiden detta experimenterande och testande. Kanske måste jag acceptera att det tar tid med skrivandet. Mer tid än jag tror och vill att det ska göra. Acceptans och att utnyttjande av den tid jag har vore kanske något. Eller att fortsätta försöka hitta nya vägar att gå.