Utflykt

 Har varit på utflykt till Växjö på förmiddagen idag för att fixa lite ärenden. Ibland måste jag få ge mig själv ledigt på min skrivtid. Men jag tog ändå med mig en följetong att läsa, då jag hade lite tid att slå ihjäl. Kanske något att ta till annars också. Samtidigt som det ändå krävs viss ställtid för att komma in i rätt tankar kring skrivandet. En svår bbalansgång att utnyttja tiden och samtidigt tillåta sig att vara ledig.

Annonser

Konflikträdsla?

Nu har jag fått ordning på och skickat in de två inlämningsuppgifterna för lektion 2 i Följetongskursen. Det jag märker att jag har allra svårast för under mitt skrivande är att hitta en bärande konflikt. En eller flera saker som står i strid med varandra. Önskemål, krav, personer eller annat. Lika svårt är det att hitta hindren. Hindren som ger ett motstånd, som får läsaren att vilja läsa vidare, som får själva berättelsen att växa. Hur kul  är det att läsa om en person som når sina drömmar direkt? Nej, jag vill som läsare få känna den där känslan av att jag inte är säker på att den unga vackra prinsessan får sin drömprins. Jag behöver få fascineras av att hon trots sin godhet blir tvungen att gifta sig med odjuret som duperat pappa kungen. Och samtidigt växer ju historien av att också prinsessan får växa och spänna musklerna mot en utmaning hon inte tror att hon ska klara av. Men det är inte helt lätt att få till det i historien. Få den att bli realistisk, möjlig och sluta på ett sätt så att det både är oväntat, väntat och något man känner att man kan leva med när man lägger ifrån sig historien. Kan man kalla det konflikträdsla när man har svårt att hitta konflikten?

Fortsatt gäller övning, övning och ännu lite mer övning…

Distraktion

20140619_201253

Foto: HP

Egentligen kunde jag sitta och fixa med mitt skrivande ikväll. Kunde. Eller sitta och läsa något som får mina ögon att bli bättre på att se vad som är bra i en text. Just nu Tatiana de Rosnays bok ”Ryskt bläck”. Eller ta en skrivarhandbok av Lars-Åke Augustsson med titeln ”Så skriver du romaner och noveller”.

Jag skulle kunna göra det. Men jag gör det inte. Varför? Jag har sommarens distraktion på TV. Fotbolls-VM. Förvisso något jag gillar och jag har svårt att komma igång med något praktiskt på kvällstid. Särskilt om jag behöver tänka. Och ju längre jag är ifrån ett projekt desto längre tid tar det att komma igång igen.

Så alla tankar, anteckningar och annat jag kunde få gjort får jag ta en annan dag.

Att börja spåna

Nu har jag i alla fall börjat spåna lite kring min följetong/roman. Jag vet inte alls om det räcker, men det är ååtminstone något att jobba utifrån. Jag har min Sigrid, hennes drömmar, en Viktor jag tror blir viktig, och en pappa  Edmund som inte alls vill det Sigrid vill. Det är som sagt en början. Jag är på lektion två och ska vara hyfsat klar vid lektion tio. Ett steg i taget brukar vara en bra metod. 

Inlämningsuppgift två på den här lektionen handlar om att skriva en novell på max 8 000 tecken. Dags att börja spåna. All övning är bra övning just nu, tänker jag.


 

Att skapa en historia

Sitter med en av lektionsuppgifterna på skrivarkursen. Det är dags att börja försöka hitta uppslagen till min egen veckotidningsroman. Skrivarglädjen och längtan att skriva finns där. Men det är inte alltid historien kommer helt naturligt. Vad ska det handla om? Kärlek? När på året? Är det mitt i vintern, eller startar det en glödande solig höstdag med klar luft? Och framför allt, vilken typ av konflikt är det. Just idag känner jag mig helt tom på idéer. Jag vet inte alls vad det ska handla om. Men kanske är det här jag kan använda mig av korten i Skriv så hjärtat blöder eller kanske Författarkortleken för att hitta min historia. Kanske är det just medicinen mot skrivkramp och total idétorka. Jag ser inte en tendens till vad det ska handla om. Men att sluta skriva, eller sluta försöka gör inte heller att jag kommer vidare. Att bara arbeta i en känsla av flow gör inte en hel historia.

 

Det är som med musiken, idrotten och det mesta vi människor håller på med. Utan övning blir inget av det vi gör riktigt så bra som vi drömmer om att det ska bli.

Så, det är bara att kämpa på och försöka hitta den där historien som liger någonstans och bara väntar på att bli berättad.

Att bli bättre

Sitter och jobbar med inlämningsuppgifter på webbkursen jag går just nu. Det är många analysfrågor på texterna. Vem är huvudperson? Var ligger konflikten? Fins det fler konflikter? Vad vill författaren förmedla? Osv osv osv… Det är jobbigt att tänka inser jag. Men det är ännu jobbigare att tänka på vad som händer om jag låter bli att tänka. Då stannar jag ju kvar där jag är nu. Står och stampar på samma plats. Blir inte bättre på det jag vill utveckla. Alltså, utan att tänka kommer jag inte att utvecklas, kommer inte framåt. Alltså fortsätter jag att tänka, undra och analysera hur jag kan komma vidare. Hitta en bra bild som passar till den texten? Tja… Det ska jag tänka på. Sedan. 🙂

Tid och tankar

Jag har tidigare skrivit lite om tid och om att välja mellan de olika skrivprojekten. Egentligen kanske det allra mest ultimata vore att skriva på lite olika saker samtidigt. Både barnboksmanus, historisk roman och veckotidningsnoveller. Fördelen är att jag alltid har något att jobba på. Nackdelen att jag har svår tatt tänka på och fokusera på flera saker samtidigt. Jag vill liksom lägga energin fullt ut på ett ställe.

Men när jag ser på vilken fas jag är i när det gäller min historiska roman, där jag fortfarande samlar på mig tankar, frågor och bilder kring vad som kommer att hända, hur det kommer att hända och vilken ordningsföljd, så blir det inte mycket praktiskt skrivet där, utan mer tänkt. Och under resan släppte jag väldigt mycket av tankarna kring historien, vilket efteråt har varit svårt att ta upp igen. Men jag får kanske tillbaka det om jag tittar igenom min anteckningsbok där jag sparar mina tankar och funderingar.

Ser jag på barnboksmanusen så brinner jag för ögonblicket inte jättemycket för dem. De ligger där som något jag kan jobba med när andan och tiden faller på och inget annat skrivande ”kommer emellan”.

Veckotidningsskrivandet är nyttigt för mig för jag får träning i att jobba ihop en historia med person, mål, hinder/problem och en lösning. Men sedan vill jag ju att allt ska gå så mycket snabbare än det gör. Jag vill dessutom lyckas få sålt noveller, och där är jag inte än. Tydligen.

Och så är det ju det där med tiden. Jag hinner ju inte en bråkdel av vad jag skulle vilja när det gäller skrivandet. Hur hittar man tiden när man inte är en personlighet som klarar att ha massor av bollar i luften samtidigt, utan helst lever livet i ett lugnare tempo?

Sedan har jag lite tankar kring hur jag ska hantera det om och när jag blir utgiven. (Försöker tänka mer när än om, för att ha målsättningen klar i huvudet.) Jag vill inte få sålt för att skapa mig ett kändisskap. Jag vill inte behöva lämna ut stora delar av mitt liv, eller hamna på löpsedlar. Den delen kan jag gott vara utan. Det är väl tack och lov inte många författare som hamnar i den fåran, men blotta tanken kan skrämma mig. Jag vill skriva för att bli läst, inte för att bli sedd. Men kan det – om jag blir utgiven i större mängd – innebära något jag inte vill. Fast det kanske är något jag aldrig behöver ta ställning till egentligen. Det är väl egentligen rätt otroligt att det skulle bli så, även om tanken finns där och är skrämmande.