Refuserad

Fick idag ytterligare en veckotidningsnovell refuserad. Jag förstår och tar till mig orsaken till det. Hoppas jag i alla fall. Men ack vad svårt att inte få en historia att bli alltför förutsägbar. Särskilt inte på ett kortare utrymme. Och jag vet att jag behöver träna på det där med att få till hinder och problem i mina historier så att det inte bara flyter fram hur lätt och enkelt som helst. Motståndet för huvudpersonen behövs för att skapa spänning och en vilja att läsa vidare.

Kanske är det därför jag behöver förändra min adelsfröken i 1700-talshistorien jag bär på från att bli liten, vek och hunsad av sin far till att bli en tjej med fler drömmar, mer mod och gräsligt med skinn på näsan för att trotsa det motstånd hon möter.

Jag vet inte vilken författare det är – men jag tror det är Elizabeth George – som arbetar efter metoden att ställa 200 frågor som sedan besvaras i romanen. Inget dumt sätt kanske. Min historia om Enebybacken (1700-talsherrgård) har fått en egen anteckningsbok. Där låter jag mina tankar om projektet få ord genom frågor, beskrivningar, påståenden och tankar. Kanske kan det hjälpa mig att se en struktur och få mig att svara på frågorna på rätt sätt. Det kommer att ta tid, men jag hoppas och tror att jag kommer att bli klar någon gång. Hur skulle jag annars kunna försvara mina drömmar ens för mig själv?

Annonser

Tid

Ibland tänker jag på det där med att skapa tid för skrivandet. Och vad det egentligen är att skriva. Är det bara att formulera orden, eller är det också allt det där andra runt omkring. Lite som researchen. Den är ju nödvändig för vissa, eller snarast ganska många texter. Men kan jag se det som tid för skrivandet? Eller är den där – ibland odefinierbara – längtan att skriva bara en längtan efter tiden tillsammans med papper och penna?

Fast det där häromdagen när jag satt på tåget hem från jobbet och skrev ned skrivartankar i mobilens Memo-funktion på 1700-talsstoryn, bara för att jag inte hade papper och penna med mig visar ju ändå – framför allt för mig själv – att jag vill ta tankarna och skrivandet på allvar. Att jag faktiskt vill jobba med det. Men hur lyckas man få ihop alla de där lösa trådarna från att vara just ett gäng lösa trådar, till en lång hållbar historia som fångar en läsare? Någon som vet?

Kanske dags att ta sig en webbaserad skrivarkurs när man kommer hem från välbehövlig resa.

Lust, längtan och velande

Oftast kan jag längta efter att ha tid att skriva när jag är upptagen med annat. Det är liksom då idéerna och känslorna jag vill fånga dyker upp. På något sätt är det då lusten att skriva är som störst, just när jag inte har tiden. Men sedan kommer skrivtiden och då sitter jag plötsligt och velar mellan de där olika skrivprojekten jag bär på. Ska jag

1) Ge mig i kast med den där 1700-talshistorien som jag burit på så länge, jobbat på ett bra tag, men behöver börja om på för att få den ännu bättre? Den där historien som bara pyr och gnager och kräver att få bli berättad fast jag egentligen inte vet exakt hur.

2) Ta hand om några gamla barnboksmanus som fått vila några år och där jag plötsligt fått upp ögonen för att de kan förbättras, men som inte får mig att längta lika mycket

3) Fortsätta arbeta på veckotidningsnovellerna så att jag får upp berättartempo, får mer skriverfarenhet när det gäller att bygga upp en historia och förhoppningsvis också får något antaget. Eller är det jag som hoppas på för mycket?!

Och när jag så väl har tiden så blir det så mycket velande och osäkerhet att jag inte riktigt får gjort så mycket som jag önskat att jag fick och drömde om att göra. Suck…

Research

 

 

20140517_095303

Foto: HP

 

Tänker ibland – eller rättare sagt rätt ofta – att det där med att skriva bara handlar om att få ned ord på papper eller i ett worddokument. Men lika mycket kan det handla om research. Jag måste liksom inte ha alla idéer och kunna allt direkt märker jag när jag läser på. Jag får nya idéer när jag försöker fördjupa mina kunskaper. Det gäller bara att hitta en lagom balans.

Har i dagarna påbörjat ”Årstafruns dolda dagböcker” av Kristina Ekero Eriksson, som handlar om adelsfrun Märta Helena Reenstierna. Jag hoppas det kan ge inspiration till livet kring skiftet mellan 1700- och 1800-talet.

Längtan

Hur formar man om den skrivlängtan man bär på till konkreta berättelser som bär?

Och hur sorterar man bland historierna som vill bli berättade?

Struktur

Hur får man struktur i sitt skrivande? Hur får man ner orden på papper, och inte bara känna dem i kroppen.

Inser mer och mer vilket hårt liv det innebär att skriva.